What a feeling

Det blev en helg med filmer och tid för att kurera mig. Det är makalöst vad lite jag hunnit med. Nu är sjuåringen på väg hem och jag har (först nu) nyligen sett klart filmen "Tjenare kungen". Den var en enorm glädjespridare och igenkänningsfakotrn var hög. 80-tal, 80-tal, var har du tagit vägen...?

Det bidde ingen partner, det bidde en psykoanalys

Via Stayfriends kommer jag in på Parship och påbörjar deras registrering. Som visar sig vara något av en psykoanalys där jag inte bara får absurda frågor om mitt beteende (där jag inte finner något valalternativ som passar mig) utan även blir ombedd att välja mellan olika symmetriska former och bilder i sann freudiansk anda. När jag kommer till fråga cirka 180 i ordningen: "Vad anser du om reklam, på TV eller i tidningar, som har en sexuell framtoning? Störande, ibland smaklös. Egentligen ganska trevligt. Ointressant." så tänker jag på min reaktion när jag såg Stockholms Auktionsverks helsidesannons i Svenskan idag. Flera tavlor visas i annonsen; på varje tavla visas minst en naken kropp. Måste de verkligen ta till just dessa tavlor för att få uppmärksamhet? Verkar som låg nivå.

Mensamaterial

Sjuåringen har nu i 1:an fått börja om med siffror och alfabetet, fastän hon kan det alltför väl. Visst är det bra med en genomgång, men hon borde också få utmaningar på sin egen nivå, kan jag tycka. "Så är det i kommunala skolor", säger min pappa krasst. Tyvärr är det väl så. Det finns ingen kapacitet att även möta de barn som kanske har mer kunskap än övriga barn. I dagens skola är vi alltför inriktade på att försöka hitta ett sätt att kunna bemöta de barn som ligger efter den stora klungan, de som behöver hjälp att komma ikapp, istället för att utmana de som ligger före klungan. Fast det senare gjordes inte när jag var liten heller (inte för att det gällde för mig, men min kära väninna Mary var (är) smartare än många av oss).

På Kunskapskanalen visas just nu "Skola för smarta", där de följer bl a en dansk tjej som nu är vuxen och har gått med i Mensa (Jag känner igen min unge i Mensas material om barn: "Mitt barn retar upp kamrater, lärare och andra genom att alltid rätta dem, göra tillägg, eller börja diskutera saker"). Av TV-programmet framgår att begåvade elever ibland kan upplevas som besvärliga eller konstiga och i stället få diagnosen damp eller autism. När tjejen träffar andra medlemmar i mensa och vi får veta att de har haft en väldigt lång och utdragen diskussion om huruvida man säger använda en kulspetspenna, eller klicka igång, eller tända den, eller trycka på den, så har jag full förståelse för att diverse diagnoser kan ges till dessa människor.

Annan form av tröstpris

Snorig och hostig får jag tyvärr lov att stanna hemma från Pingus kräftskiva. Halva befolkningen verkar vara förkylda. Jag orkar mig ut i solen en stund. Och unnar mig ett paket Lejonet och Björnen, med Nutella i. Det bör förgylla kvällen.

Tröstpris

Sjuåringen sover hos mormor. Jag städar hemma och hittar en liten kub som sjuåringen har byggt av ett tankepussel. När jag ska ta isär den och lägga den i lådan, så ser jag att det ligger en liten lapp inuti. På lappen har sjuåringen skrivit namnet på en jämnårig pojke som gick på hennes förskola, som nu går i en skola närmare stan. Det står att de ska hjärta varandra för evigt. Jag blir lite paff, då jag trodde hon hade släppt honom. Vi har träffat honom två gånger det senaste året. Hon blev lite lätt besatt av honom när hon insåg att hennes första stora kärlek inte var kär i henne. Jag lägger in lappen igen och låter kuben vara.

Monstret jag inte vill möta

Inga Magnusson har hittat en väldigt bra artikel om utvärdering . Jag ser inte fram emot att möta det där monstret. Det fanns liksom inte med i beräkningarna när jag ville bli lärare, för sisådär 10-15 år sedan.

Opinionsmätning ad acta

När jag kommer fram till frysen med glutenfria produkter på Hemköp på Åhléns city så står där en kvinna med ett block och ser fundersam ut. När jag öppnar frysen börjar hon ställa frågor till mig och sedan blir jag kvar i en lång diskussion kring glutenfria produkter och hur det är att leva med glutenallergi. Damen utför en kort undersökning som någon på Handelskammaren har beställt. Damen har åkt runt och tittat i diverse butiker på vilket sortiment som finns. Jag delar med mig av vad jag vet, hur vår vardag ser ut och vilka produkter vi brukar använda. Damen tar mitt namn och verkar ha lärt sig mycket nytt. Tillslut kommer det en kvinna som också vill in i fysen, då lämnar jag över. Damen börjar ställa frågor även till den kunden - som svarar att hon mest bakar själv.

Det skulle vara intressant att ta del av resultatet av den där undersökningen sedan, men jag misstänker att den nog arkiveras i det runda arkivet.

Grannsamverkan

Min mor blir irriterad på en kvinna som sätter reklam om sitt företag på anslagstavlan i deras port. Jag undrar om det inte finns värre saker att bli upprörd över. Tydligen inte just då i alla fall.
- Hon tar ju upp över 80% av anslagstavlan!
- 80%? Jaha? Finns det någon regel för hur stor yta man får ta upp av en anslagstavla i porten på det hus man bor i?
- Ja, det är klart! Den där anslagstavlan tillhör Hyresgästföreningen och hyresbolaget. Deras papper ska sitta där. (Needless to say: min mor hör hemma hos en av anslagstavlans ägare.)
- Jaha ja, men om det ändå är tomt så kan väl vem som helst få sätta sina papper där?
- Nej! Man kan inte bara använda vilken anslagstavla som helst, det klassificeras som egenmäktigt förfarande när hon nyttjar den.
- Är du allvarlig nu?
- Ja, det är klart, jag ska meddela henne att vi ringer polisen om hon fortsätter.
- Men snälla, det är väl bara att ta ned pappren och kasta bort dem.
- Ja, det kommer jag ju att göra ifall hon inte tar ned dem själv, men jag vill inte kasta bort dem. Hon måste ju få en chans att spara dem, hon kanske vill använda dem någon annanstans.
- Så du vill vara hjälpsam?
- Ja, det är klart!

Min mor har börjat identifiera sig själv med Mrs Bucket i "Skenet bedrar". Det kallar jag sann självinsikt.

I Linnés fotspår

Dagen i skogen var oerhört intressant och givande. Jag lärde mig väldigt mycket. Som jag sa till läraren - en inspirerande dam som snart nått pensionsåldern: hon borde ge guidade turer och sprida sin kunskap till många fler. "När ska jag hinna det?", sa hon. "Du kanske kan dryga ut pensionen med det sedan", sa jag.

En helt annan verklighet

Utslagen i soffan, febrig och snorig (i väntan på att det blir dags för sjuåringen att sova, så jag får gå och lägga mig), hoppar jag runt bland TV-kanalerna och fastnar på Cops på TV6, där det står två polismän i en familjs vardagsrum. Föräldrarna (inte vita) står intill och pekar ut sin tonårsdotter som sitter i soffan. Dottern har tydligen haft vänner hemma som har rökt på. Poliserna frågar ifall hon rökte själv, vilket hon förnekar, men säger att de blåste på henne och att hon inhalerade (uhm, what´s the difference...?). Poliserna varnar henne och säger att ifall de hittat henne med drogerna så hade hon åkt i fängelse, sedan står de där och försvarar föräldrarna och säger att hon måste ta sig i kragen och inte skolka. Länge föreläser de och sedan går de, och säger till föräldrarna att ringa igen ifall de behöver mer hjälp, men att de måste ge flickan ett straff.

Skönhetsoperera barn

Nästa vecka är det dags för sjuåringen att ta det (nära på) obligatoriska skolfotot. Förskolan hon gick på anlitade olika fotografer, som kunde komma när det passade dem som ville ha foto. Förra året var första skolfototillfället och jag fick möta det massproducerande skolfotoföretaget. Nu är jag än mindre välinställd till fotografen, då jag läste att de erbjuder att retuschera barnens bilder.

Fast egentligen är jag mer upprörd över att det finns föräldrar som har bett om att få sina barns foton retuscherade. Det går ju också bra att låta bli att köpa dem. Eller helt enkelt älska sitt barn, oavsett hur det ser ut.

Koll på läget

Ja, Björklund må bli kritiserad, men när jag läser det här så får jag i a f intrycket av att han har koll på läget.

Faller a, faller a

Nu ska jag ut i skogen (regnet) med min lärare och mina klasskamrater och leta småkryp, hela dagen. Det ska bli intressant.

Back in business

Så har skolan börjat igen. Den första kursen jag läser denna termin är Naturvetenskap för yngre åldrar. Den verkar givande och inspirerande. Som en räkmacka i jämförelse med vårterminen. Många nya ansikten, men det kändes omedelbart gemytligt. Vi fick bl a gå ut och samla spindlar och titta på dem. Det blir som terapi inkluderad i lektionen.

Fick också möjlighet att träffa flera av tjejerna från tidigare kurser, det blev många skratt. Under sommaren har flera blivit singlar, men en har faktiskt gift sig. Så nu har hon förnamn, mellannamn (sitt efternamn) och (hans) efternamn. Båda efternamnen är rätt kluriga. Det har redan uppstått stavningsproblem, vid t ex kontakt med banken. "Tänk då hur en invandrare säkert känner sig", sa en annan av tjejerna.

Surt, sa räven

I veckan hade sjuåringens farfar namnsdag, så hon gjorde ett fint kort med gratulation och jag postade det. Första kontakten på fyra år. I fredags frågade sjuåringen ifall farfar fått kortet, vilket jag tyckte att han borde fått. Inte ett ljud har vi hört, än så länge. Kanske kommer det något i veckan. Annars tycker jag synd om sjuåringen.

Min skola är inte som din skola - är vi då olika skolade?

När barnen är på sin fritidsaktivitet sitter jag och pratar med några andra föräldrar som har barn i samma klass, eller i parallellklassen, som min sjuåring. Vi är rätt kritiska till vissa delar av skolan: utomhusmiljön, inomhusmiljön och antalet barn på Fritids (det är nästan 100 st). Personalen är vi dock rätt nöjda med. Så pratar vi om att välja en annan skola, kanske inne i stan. Jag säger att så länge sjuåringen trivs och är nöjd så kommer jag inte betänka ett skolbyte. De andra håller med, men vet många föräldrar som ändå har bytt. Och jag vet ju också föräldrar som bytt p g a andra åsikter än barnens. Min diskussion med föräldrarna slutar med att vi är ganska överens om att vi dock ändå kommer att sikta på ett byte när det är dags för högstadiet (och då förutsätter vi att den kommunala skola som barnen nu går i ska ha utbildat barnen så att deras kunskaper kan möta den standard som krävs för att komma in på skolor i t ex innerstan).

Från fritidsaktiviteten tar vi med oss en kompis till sjuåringen, som är en av dem som bytt till skola i innerstan. Väl hemma vid middagsbordet pratar vi om vad barnen gjort i skolan under dagen. Sjuåringen har arbetat med matte. Kompisen har sett på film. Sjuåringen blir helt paff. Och, nej, det var inte på Fritids. Sedan har kompisen sytt och gjort pärlarbeten. Sjuåringen baxnar. Hon får inte sy längre, det fick hon göra i Förskoleklassen. Nu är det arbete som gäller. Skolarbete, närmare bestämt. I böcker. Så verkar inte kompisen ha det. Fastän kompisens skola också är kommunal.

Senare frågar jag sjuåringen om hon skulle vilja gå på kompisens skola och det vill hon. Fast jag tror att det är mest illusionen om det grönare gräset som lockar, i kombination med att kunna leka med bästisen hela dagen. Jag slås dock av tanken att det nog skulle fungera bra för sjuåringen i den andra skolan. "Funkar det inte, så är det ju bara att byta tillbaka", säger sjuåringen. Och det är väl så alla tänker i valfrihetens tid. Är inget längre hållbart, värt att kämpa för och behålla?

Föräldrautbildning

Eller kanske vi ska prata om avlastning. Barnavlastning från föräldrarna alltså. Eller föräldravlastning från barnen också, för den delen. För jag tror att det behövs. Inte bara för den som är ensamstående förälder, utan även för de som är två om föräldraskapet. Särskilt om de har fler än ett barn.

När jag läser om familjen där föräldrarna anklagas för misshandel av sitt spädbarn som just avlidit (Svd 21/8), så vet jag vilka det är. Jag känner dem inte, men det är bekanta till bekanta och jag vet lite om hur deras situation ser ut. Det gör ont i mig när jag förstår deras situation. Ännu mer ont i mig gör det när jag har förståelse för att de hamnat i den sits de befinner sig i. Ännu en gång kan jag ha förståelse, men inte förstå. För jag anser att man måste skrika på hjälp innan man hamnar i den sitsen. På samma sätt som det paret hade tre barn under tre år så hade sjuåringens pappa det när sjuåringen var strax under tre år. Jag hade väldigt många tankar de få gånger min dotter var hos sin pappa, hans nya fru och deras två små barn. Främst undrade jag över hur de vuxna skulle orka med alla barnen och var någonstans min dotter skulle finna sin plats i det kaos som säkerligen uppstod när vuxna som inte är vana vid att hantera så många små barn på samma gång blir "tvingade" till det. Så kom också min dotter hem och berättade mycket konstigt, som jag inte kunde styra över. Det var bara att bita ihop och gå vidare.

Alltför ofta får jag höra att (förskol- och grundsskol-) lärare knappt aldrig ser barnen som ett problem, utan det eventuella problemet ligger hos föräldrarna. Jag tror dock att det ofta kommer sig av att lärarna ser barnen med nya ögon; barnen får möjlighet att bli någon annan, och föräldrarna har fastnat i sin bild av sitt barn och kan inte ta sig därifrån. Jag har ofta tyckt att det är föräldrarna som behöver utbildas, för att de ska förmedla en bättre bild av skolan till sina barn. Tyvärr verkar dock många föräldrar inte vilja ha med skolan att göra, skolan ska ta hand om barnen, göra sin del i uppfostrandet, och inte kräva att föräldrarna ska bidra genom t ex fortsatt och kontinuerlig utbildning (läxor bl a, men även bara genom att vara insatt i sina barns vardag och diskutera hemma det som barnen upplever under dagen).

Det är inte svårt att brista i sin föräldraroll. Som förälder behöver man ofta stöd, men det kan vara svårt att ta emot den - och kanske behöver föräldrar idag lirkas mer med än för, säg, 20 år sedan. Tar man inte emot stödet, så brister man i sin föräldraroll, skriver Wastesson. För att ta emot stödet måste det komma från ett kompetent håll - men även föräldrarna måste vara kompetenta nog att förstå hur de kan dra nytta av det stöd och den hjälp som finns att tillgå.

Vid en annan klagomur

Igår var vi i Rålis och kollade vad Barndagen hade att erbjuda. Jag hade med mig sjuåringen och hennes jämnåriga kompis Lorena. Ungarna tyckte mest om att klättra och leka i parkleken. De hoppade dock i hoppborgen de avsatta 5 minter som varje unge fick hoppa. Att betrakta vad som skedde vid hoppborgen var den ultimata studien i socialt samspel och demokratiska samhällsregler. Förstummad (och något road) lyssnade och tittade jag på föräldrar (två rabiata mammor) som stod och räknade barn (det fick max vara 8 st i borgen samtidigt), reglerade antalet, såg till att andra barn ställde sig i kö, att ingen gick före, att deras egna ungar skötte sig, ropade minutantalet till ungarna och dirigerade föräldrar. Vi gick inte tillbaka dit igen.

När det sedan var dags för teater Pirata Pirata med piraterna Pucko och Bäng så undrade jag var de kontrollerande mammorna höll hus. Piraternas scen bestod av ett gäng filtar utlagda på marken på amfiteatern, vilket gjorde att det var många barn som satte sig på filtarna (parkteatervana, som säkert många är) och snart satt en hel drös med ungar nästan i knät på piraterna. De fick flera gånger säga till barnen att flytta sig, att kliva ur deras båt, att göra plats, att låta rekvisitan vara. Var tusan var föräldrarna? Vi var många som stod runt omkring, men det verkade vara flera som gått iväg och tagit en fika. Något irriterande var det.

Pirattjejerna var desto mer underbara. Klockrent var det också att jag precis kvällen innan sett Pirates of the Caribbean med sjuåringen, så hon var helt med på när Pucko och Bäng snackade om att leta reda på Jack Sparrow, en pirat som Pucko var förälskad i. Intill mig stod en man och kvinna med ett litet spädbarn. Mannen sa till kvinnan: "Jack Sparrow, vem är det, jag känner igen det namnet".


Innan vi åkte ringde Lorenas pappa och frågade ifall vi vill ha med Lorena fastän hon var på dåligt humör. Jag ångrade mig innan vi nått parken. Tjejerna var på varandra konstant under hela dagen; små tjuvnyp, retades, skulle tävla för att hinna först till något osv osv. Det fanns inget samspel, fastän de hela tiden intygade att de var såta vänner. Till råga på allt hade sjuåringen en av sina värsta olycksdagar någonsin. Hon föll flera gånger, skrubbade knät, smutsade ned kläderna (inget som jag brydde mig om, men som var så hemskt i hennes ögon att hon skrek åt mig att inget skulle göra det hela bättre), slog i huvudet, snubblade, tappade saker, rev sig på stålgaller. There was no end to the misery. Vad jag än gjorde så var det inte bra, för inget skulle göra det hela bättre. Så vi kan lugnt säga att jag var helt slut när vi kom hem, men då var tjejerna världens bästa vänner.

Negativ publicitet

Notis i Svenskan idag:

""De som köper sex ser det kanske inte alltid som problematiskt."

Svante Malmström, socialsekreterare i Malmö, till TT om att ingen ny klient har ringt sexmissbrukarnas hjälptelefon på hela sommaren."

Intill är det en bild på en Sony Ericsson Walkman mobiltelefon, på displayen är det markerat "Videoklipp". Vill de verkligen ha med sin telefon i en notis som denna?

Encitament för att börja i skolan

På buss 4 i veckan: En kille, ca 17 år, sitter och diskuterar olika gymnasium med två tjejer. Han har visst missat att ansöka till en skola vid ett visst datum och därför kommer han att bli utan det presentkort på 300 kronor som alla får som söker sig till skolan.

Vad tusan?! tänker jag, ska man få betalt för att börja i en viss skola? Sedan minns jag att jag läste någonstans förra året om ett gymnasium där man fick en bärbar dator om man började i just deras skola.

Killen på bussen är mäkta upprörd. "Ska jag inte få nåt alls nu då?!" " Jag har aldrig gått i en skola där man får något," säger en av tjejerna. Killen lyssnar inte, han tänker högt: "Vad får man när man fyller år då? Får man något då? Jag fyller ju år snart." Tjejerna betraktar honom tyst och svarar undvikande, de vet inte. Och det ter sig rätt tydligt att tjejerna inte har valt sin skola av samma anledning som killen.

På t-banan i veckan: Två killar som gick i samma klass i 9:an har precis börjat första ring och de jämför sina gymnasieskolor med varandra. Kille1 ska bli målare och går i skolan i Nacka. Han beklagar sig mest över att det finns ingen bra skolgård och att rökrummet är för litet. Kille2 går en mer teoretisk inriktning och han läser på en skola i stan. Där får de 35:- varje dag att äta för. Kille1 blir en aning upprörd.

Vid klagomuren

Det är alltid lika intressant att vistas på lekplatser/i parklekar och lyssna på andra föräldrar/vuxna. Särskilt när jag är ensam vuxen och de andra vuxna har möjlighet att prata tillsammans, när barnen är upptagna i lek.

När jag var med sjuåringen och hennes kompis i Björns trädgård förra helgen så fanns det väldigt många att lyssna till och betrakta. Det blir som en studie i mänskligt beteende och hur vi socialiserar, hur folk mår, hur de ser på sin omgivning och, framför allt, hur de uppfostrar (alternativt inte uppfostrar) sina barn.

I början betraktade jag barnen och såg hur de slogs - utan knytnävar - om de få månbilar, och i andra hand de cyklar, som fanns. Blev ett fordon ledigt så var det snart upptaget igen. Vissa barn körde runt som fartdårar och det var flera nära-döden-upplevelser. Sedan insåg jag att vissa föräldrar passade fordon åt sina barn, istället för att låta dem bli lediga. Den stund deras barn inte nyttjade t ex en cykel så satt föräldern och höll i cykeln och hindrade andra barn att nyttja den. Vad lär man då sin unge?

Sedan tittade jag på barnen i grupp; de som var där med sitt Fritids eller Förskola. De var som kalvar på grönbete, eller som när man lösgör hunden från kopplet och säger "hopp-o-lek".

Intill mig satt sedan två kvinnor i min ålder. De diskuterade sina män och vilka idioter de var (männen alltså). Sånt är alltid intressant. Den enes man hade åkt iväg med båten någon vecka tidigare och varit borta flera dagar utan att höra av sig, kvinnan hade sedan skällt ut honom; "Jag sa det, vad faan, ska jag börja surfa runt på expressen för att se om jag kan hitta något om någon som drunknat eller vad ska jag ta mig till?!" Båda kvinnorna hade en väldigt hetsig ton när de berättade för varandra om sina respektive män. Sedan ringer båtmannen och tonläget förändras hos kvinnan, det låter mer vuxet, men ändå mer ödmjukt och hon berättar om sonen (som just då skriker åt henne att titta på honom när han hänger i klätterställningen). Hon säger att han verkligen gillar gymnastik, han har klättrat som en galning i flera timmar och de borde smida medan järnet är varmt och anmäla honom till någon aktivitet.

När jag vänder mig om kommer en mamma med sin väninna och sitt nyfödda barn och ställer sig vid klätterställningen. Väninnan håller i spädisen och mamman vänder ansiktet mot klätterställningen, bort från oss, men det går ändå att uppfatta hur kritisk hon är till föräldrar som bara sitter på bänkarna när barnen leker i parken. Väninnan betraktar oss. Mamman säger: "Det är väl i leken man ska umgås med sina barn, det är ju då man kan komma varandra nära. Jag ska aldrig bli en sån som sitter på bänken, som bara släpper iväg sin unge, jag ska alltid vara med i leken. De bara släpper sina ungar, sätter sig på bänken och messar, mer fokuserade på telefonen än på barnen."

Det sista kan jag nog hålla med om att det gäller för många föräldrar, men samtidigt tänker jag att det är nog hennes första barn, och att hon inte har en aning om vad det kommer att innebära. Och att inte alla lekredskap är vuxenanpassade. Dessutom har hon ju inte en susning om hur mycket vi redan har klängt runt med våra barn, hur många timmar (dagar, år) vi spenderat i sandlådor, gungknuffandes eller i den mottagande änden av en rutschkana.

Don´t judge a book by its cover...

Okunnig, men ändå patriot

De amerikaner jag träffade när jag bodde utanför Manhattan fann jag relativt inskränkta när det kom till synen på omvärlden (läs: världen utanför USA, eller utanför NY, för den delen). Inget land var bättre, inget annat land behövde besökas (för det skulle ju inte finnas någonting där som var bättre/finare/gav något mer). Detta var visserligen snart 20 år sedan och de flesta människorna var i 20-25-års åldern. De amerikaner som betraktat Stockholm och häpnar ofta över vår historia och vilka gamla hus vi har. Jag har blivit ombedd att berätta om statyer, hus och namn och vad dessa står för. Något jag oftast varit oförmögen att göra, då jag inte haft den kunskapen. I USA har jag fått höra att de nöter in sin historia, men likväl kan de flesta jag mött ändå inte berätta om persidenter, krig och annat som påverkat landets historia. Så jag tror inte att vi är så olika.

När jag däremot läser i Svenskan om testet som lärare fått göra, där frågorna handlat om Förintelsen (läs några frågor här, jag kunde hälften av frågorna - att romer också var utsatta för nazisternas utrotning hade jag ingen aning om, eller så har jag förträngt det), så vet jag att jag inte heller skulle kunna svara på dem. För att jag inte har fått den utbildningen - och inte har det intresset. Ändå anser jag att det borde vara allmänbildning. Lärare, som arbetar på den nivån och med det ämnet anser jag därför borde vara så pass insatta att de kan svara på frågorna. Men, framför allt, borde de kunna lära ut den kunskapen.

Sedan är det ju med historiekunskap som med all annan kunskap: används den inte med jämna mellanrum och uppdateras i minnet så falnar den och blir suddig. Tillslut måste man lära sig den en gång till.

Förbannade j-a gubbar

Rulltrappan upp från t-banan stod still i morse vid Mörby station. Rulltrappan är lång som attan. Snabb överläggning: hissen måste bli smidigare. Vid hissen står redan en mörkhyad rätt knubbig man (ca 50 år) i SL-kläder med en dramatenvagn, en blond smal kvinna (ca 40 år) och en lång smal och blond man (ca 40 år). Hissen kommer och vi kliver in. Efter mig kommer en Svenssonsnubbe (ca 45 år) med väldigt stor mage och klämmer sig in.

Hissdörren vill inte stänga sig, den åker igen halvvägs och åker upp igen. SL-gubben börjar bossa runt folk. Han säger åt Svenssonfetknoppen att han måste flytta sig från dörren. Dörren åker ändå upp. Han säger åt långeman att flytta sig. Dörren åker ändå upp. Han säger att vi väger för mycket, han säger åt mig att gå av. Jag blir så indignerad att jag knappt får luft. Både SL-idioten och Svenssonfettot är ju större än mig! Dessutom var jag inte sist in. Jag rör mig inte ur fläcken.

Hissen ska ta 10 pers. Eller 600 kg. Jag inser snabbt att kanske blondinen väger 60 kg, men knappast någon av oss andra. Dörren åker upp igen. Då kommer en städare lunkande fram mot hissen, och vill åka upp med sin vagn. Han tar på sig uppgiften att få igen dörren och försöker tvinga den. Och dirigera om oss inne i hissen. SL-idioten har säkert rätt om vikten och vi kommer att fastna ändå. J-a idioter. Jag vill putta ut Svenssonfetknoppen. Istället kliver jag av. Och hissdörren stängs. Jag kan riktigt höra SL-idioten högljutt bekräfta sin teori inne i hissen.

Jag går mot den stillastående rulltrappan i vredesmod och under höga protester från den mörkhyade städaren; han anser att jag ska vänta kvar. Jag kämpar mig upp för rulltrappan, som vid det här laget är helt öde. Halvvägs upp kommer mjölksyran i benen, men jag kämpar vidare. Med blodsmak i munnen når jag toppen. Det kändes som en evighetsklättring och jag såg framför mig att passagerarna från hissen skulle stå och titta på mig när jag kom upp, men precis när jag passerar spärrarna så kliver de ut ur hissen och jag känner mig stärkt. Mesar, som inte kunde gå i trapporna.

5 minuter senare fungerar rulltrappan igen.

Det är visst första april idag

I morse läste jag två oroväckande notiser i Svenskan:

"Det går inte att trakassera anställda inom restaurang sexuellt för de tar inte illa upp helt enkelt.

Barbro Norén Klang, förtroendevald i Hotell- och restaurangfacket, till Göteborgs-Posten sedan en stor del av personalen på nöjesparken Liseberg uppgivit att det förekommer tafsande och sexuella trakasserier."

Och sedan har visst jag och alla jag känner stått och tryckt på Guds hand när vi vill över gatan. Tillverkaren av knappdisplayen är trygg i sin tro, och vill gärna sprida sin skapares ord.

Gamla takter i nya klassen

Idag kom sjuåringen hem och berättade att de hade fått skriva nollor och ettor. Så fint de kunde. Vilket slöseri, tänkte jag. "Kan du inte redan det?" frågade jag, vetandes att hon kan räkna och skriva talen upp till flera hundra. "Jo", sa sjuåringen, "men om man inte skrev fint så fick man sudda och börja om. Och jag slarvade ibland, så jag fick skriva om mycket". Fy tusan, vilket glädjedödande arbete, tänkte jag. Kunde de inte lägga upp arbetet på något annat sätt? Med mina studier i bagaget, med inspirerande matematik, så kvider jag när jag hör om sånt arbetssätt. Särskilt när läraren är i min ålder. Flera av barnen i klassen kan ju lika mycket som sjuåringen, men även för alla andra är ju det där helt förödande.

Ingen bra dag. En riktig parodi faktiskt

Vaknade med taggtråd i halsen.
Medan jag gjorde frukost insåg jag att jag tagit i med för lite tid när jag planerade sjuåringens göromål på morgonen.
Stressad tappade jag en äggkopp ur köksskåpet.
Äggkoppen föll rakt ned i den fulla tekoppen som stod på diskbänken.
Skållhett te stänkte upp på min mage och brände mig.
Åkte till en arbetsintervju i långtbortistan (Arninge) och höll på att kräkas av den irrande bussfärden på slutet.
Under intervjun insåg jag att jag nog tagit mig vatten över huvudet (jag är visserligen administrationsperfektionist, men ingen bokföringsexpert), men jag var välkommen att börja jobba nästa vecka. (Killarna på firman var f ö dagens höjdpunkt.)
Bussen tillbaka dök aldrig upp, väntade i över 30 min, tog sedan en annan buss som irrade in på varenda återvändsgränd i norrort: när jag skymtade Roslagsbanan kastade jag mig av, kräkfärdig (bussar gör mig åksjuk, dåliga busschaufförer gör mig mer än illamående).
När jag väntade på banan åt jag en brödbit och tänkte att jag borde se upp så att det inte sitter en geting på den.
Sedan stoppade jag en brödbit och en geting i munnen, det sved till ordentligt på tungan.
Jag kände mig febrig och yr och hade huvudvärk.
2 ½ timme efter att jag gick från intervjun var jag hemma.
Katten hade bajsat på badrumsmattan.
Efter en timmes djup sömn hämtade jag sjuåringen.

Nu vågar jag inte göra en enda sak till idag.

Smärtans ansikte

Arbetet stannade av när Kallur skulle springa idag och jag tittade på finalen tillsammans med chefen. Jag led med Kallur när hon kraschade. Det finns nog inga ord att beskriva hur tragiskt jag tycker att det är. Som hon har kämpat. Jag tyckte att de från TV väl kunde ha låtit henne gå utan att dissekera loppet i intervjuer när hon knappt kunde hålla tårarna tillbaka. Ingen behövde se henne genomlida det.

Avskräckt för livet

Sjuåringen frågar mig vad "skolk" är för något och jag förklarar att det finns elever som helt enkelt struntar i att gå till skolan, fastän de inte har något giltigt skäl. Sjuåringen tappar talförmågan och hennes ögon håller på att ploppa ur skallen. Tillslut undrar hon hur det kommer sig att någon inte vill gå till skolan och vi pratar länge om det hela. Hon kommer med teorier om hur man kan fuska och låtsas vara sin förälder och sjukanmäla sig, bl a.

Efteråt tänker jag på min egen skolgång, hur mycket jag skolkade (bara de lektioner som inte gav något eller då vi hade en pedofil till lärare) och att jag aldrig visste att det egentligen är målsmans ansvar att få sin unge till skolan, och att det är lag på att gå i skolan.

Jag, med många på Lärarhögskolan (när det ännu var Lärarhögskolan), utbildar sig till lärare just för att vi vill ändra på skolgången för de barn som går i skolan nu, vi vill inte att de ska få en skolgång som liknande vår. Undrar bara om ungarna vi kommer att undervisa kommer att känna av de förändringarna. Eller om vi får möjlighet att genomföra de förändringarna.

Första dagen

F ö verkade första dagen som ettagluttare fungera bra för sjuåringen. Det var några nya i hennes klass, varav en var en spansktalande kille som inte kunde någon svenska. Och ingen i klassen (inklusive personalen) kan någon spanska. Vilket fascinerade mig. Annars finns det ju rätt många spansktalande på skolan.

Det var även flera nya i personalen, däribland sjuåringens lärare (som förvånande nog såg gravid ut). En ny Fritidspersonal sa till mig att sjuåringens klass är stor och att de nog kommer att försöka arbeta i halvklass. De var lika många förra året (nästan 30), tänkte jag, men var positivt överraskad av att det var fyra stycken anställda som skulle arbeta med klassen - och att de presenterade sig den här terminen.

Rektorn talade i högtalaren och lovade julklappar till alla de elever som lever upp till fyra punkter:
* vara en bra kompis och inte behandla någon annan elev illa
* inte ha någon ogiltig frånvaro (skolk)
* komma i tid till lektionen
* ha med rätt material till rätt lektion

Känns som att det var mest riktat till högstadiet, varpå hjärnan genast började spinna på vad det möjligtvis kan vara för julklapp som skulle kunna tänkas inte göra eleverna i 9:an besvikna när de väl har levt upp till de (självklara) punkterna.

Rätt ska vara rätt för rätt rätt eller...?

Första dagen som ettagluttare för sjuåringen och plötsligt vill skolan ha ett läkarintyg för hennes specialkost. Jag är osäker på vad som ter sig som mest märkligt för mig: att jag inte har något läkarintyg (men lätt kan skaffa det) - efter att sjuåringen genomgått gastroskopi och utredning och varit på flera
läkarbesök under åren, men jag har aldrig tänkt på att fråga efter ett intyg – eller att skolan faktiskt vill ha ett. Hur gör då skolpersonalen med dem som inte äter fläsk p g a att de är muslimer, t ex? Visst, morsans gubbe får utslag av allt kött, men det är tveksamt ifall han skulle få ett läkarintyg på att han har en allergi mot det. Är ens egen religion tillräcklig för att visa att man är berättigad till specialkost? Eller räknas inte fläskfri mat som specialkost? Och hur kan man bevisa att man är troende - och vilken religion man tillhör? Kan det månde vara så att det är för att skolan måste köpa in några paket specialtillverkade pastasorter som de nu kräver ett läkarintyg för sjuåringens mat? Eller är det så att det finns fler som några av föräldrarna på sjuåringens tidigare förskola som ansåg att deras barn hade en allergi - så därför måste skolan nu kräva bevis?

My pet is not like your pet

Uttråkad på bussen vill sjuåringen se vilka spel jag har i min nya mobil. Gemensamt upptäcker vi att jag där finns Sims 2, ett spel jag aldrig ägnat mig åt, men någorlunda vet vad det går ut på. Sjuåringen vill ivrigt styra den Sims-person vi skapar, men undrar samtidigt vad det går ut på. Det närmaste jag kommer på att jämföra med är hennes Tamagotchi: mata, spola toan, underhålla och hålla vid liv.
- Som om det är ett barn, en människa alltså, säger jag.
- Eller som våra husdjur, säger sjuåringen.

Spela över eller få spel

På jobbet händer det att jag kör bil, den är automatväxlad. Det var nog mer än ett år sedan jag körde en manuellt växlad bil. Ändå blev jag rätt rejält omskakad när jag idag skulle köra sjuåringen och Pingus två småbarn i Pingus bil (manuell) och inte mindes vilka pedaler som utför vilka funktioner. Känslan av att bilen skulle explodera av min okunskap - som ibland kom över mig under körlektionerna på bilskolan i mina sena tonår - gjorde att jag kände mig nödgad att ringa Pingu och fråga vilken pedal som gjorde vad, innan jag vågade starta. Han bad mig köra försiktigt. Vilket han aldrig tidigare gjort.

Talk about wake-up call.

Lassi, Lassi liten...

Kanske, kanske skulle det gå, jag höll tummarna när finalen gick av stapeln. Det var dock rätt kört redan från början. Kom igen i London, Karonen!

Om det var min medalj

När jag förklarar för sjuåringen och hennes jämnåriga kompis Anna vad som hänt inom brottningen i OS och berättar om hur Ara lämnade medaljen på mattan, så ser de storögt på mig och lyssnar uppmärksamt. Fastän jag lämnar det öppet ifall någon domare har gjort fel så blir de upprörda och tycker det hela är hemskt. Att han lämnat medaljen bryr de sig inte så mycket om. De tror stenhårt att de som dömde ville se italienaren vinna. Sjuåringen säger:
- Om det var jag, om vi säger att jag var t ex 15 år och brottades och var där och det blev så för mig, då skulle jag aldrig brottas mer, jag skulle vara så himla arg. Även om du...eller pappa för den delen...skulle säga till mig att jag skulle fortsätta brottas så skulle jag aldrig mer göra det, för jag skulle vara så besviken och arg!

Välutbildade (och kanske lite hjärntvättade) barn

När jag ville byta vfu-plats och testa att vara på en friskola så hittade jag en i mitt basgruppsområde som verkade passa min inriktning. Skolan arbetar efter L. Ron Hubbards material och jag är medveten om att det innebär att en scientologianda är inbakad i verksamheten. Vilket gör det ännu mer intressant - ur en neutral synvinkel. När jag sedan såg en film på skolans hemsida där de yngsta eleverna berättar om de olika barriärerna (skoltrötthet, förvirring, ointresse och med ilska) man kan behöva ta sig igenom, så blev jag helt fascinerad. Som hjärntvätt. Det skulle vara jätteintressant att se hur det fungerar i verkligheten.

Så jag har bett min kontakt på Utbildningsförvaltningen att kontakta skolan och höra ifall jag kan få en plats där. Idag ringde min kontakt upp mig och frågade ifall jag var medveten om vilken sorts skola det är. "Den är väldigt speciell", sa hon och försökte på olika trevande sätt klura ut vad jag ansåg om det hela egentligen.

Scientologi och dianetik ger jag inte mycket för. När jag var tonåring var jag med en kompis och gjorde ett personlighetstest som scientologerna hade. Det var fullkomligt nedvärderande.

Depressionens tragiska ansikte

På gröna linjen från T-centralen mot söderort vid 16-tiden idag: en kvinna, ca 28 år, sitter vid fönstret med huvudet lutat mot väggen. Hennes blick är avstängd, hon är i en annan värld, det ser ut som att hon ska somna när som helst. Jag tolkar det som att hon är slutkörd efter jobbet. Som så många andra. Även om just hennes ansikte ser mer än lovligt slutet och ögonen är mer än trötta.

Några stationer senare blir platserna kring kvinnan lediga och en man, i samma ålder som kvinnan, sätter sig intill henne med en pojke (ca 6 månader) i famnen. Efter mannen kommer en äldre tant och sätter sig på andra sidan gången. Mannen lyfter över pojken till kvinnan och jag finner det märkligt, jag trodde inte ens att de kände varandra. Kvinnan ser ut att finna det lika märkligt. Hon håller i pojken som om det är en påse potatis, utan en tillstymmelse till känsloyttring eller ett ord till pojken eller mannen. När pojken rör sig släpper kvinnan taget och mannen får skjuta till en hand för att pojken inte ska ramla ned. Mannen ser förebrående på kvinnan. Kvinnan håller hårt i sin väska och ser ut genom fönstret, men är sluten i sig själv. Mannen ger pojken till tanten och hon pratar glatt med pojken.

Vid deras station reser de sig alla tre. Mannen tar pojken och han och tanten kliver av utan ett ljud. Efter kommer kvinnan och tar med sig vagnen när hon kliver av, som om vore det hennes plikt. Hon går flera meter bakom de andra på perrongen.

Roa mig, sa hon lojt

Har letat sedan våren efter lämplig fritidsaktivitet (läs: sport eller dylikt) som sjuåringen ska kunna ägna sig åt någon dag i veckan. Nu när hon lärt sig simma så tycker jag att mer simträning skulle vara utmärkt. Det tycker inte hon själv. Dansen som hon tidigare hållt på med duger inte heller. När hon får välja och vraka bland det utbud som finns så tar hon på sig en min som visar att hon tror att hon bestämmer över världen och att världen ligger vid hennes fötter. Jag blir lite trött och vill mest slänga till henne en träbit och be henne att roa sig själv. Det skulle nog vara nyttigt för henne. Och billigt.

Barn är mjuka, tiderna är hårda

Det är mycket jag funderar över när jag tar till mig rapporteringen kring Stockholm Stads enkätundersökning bland unga. Främst fastnar jag vid att det är så stor fokus på killar - och deras droganvändande. När tjejerna nämns så framkommer det också att de mår sämre än killarna. Kanske anses det som ett tecken på att även killarna mår dåligt då de använder droger. Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag funderar över hur stor sanningshalt det finns i resultatet - hur mycket "skrytfaktor" finns det i killarnas svar? Kanske inget, men det är dock möjligt.

Det framgår både i SvD idag och i gårdagens Aktuellt i SVT2 (där man intervjuade ungdomar i Kungsträdgården) att föräldrar inte har särskilt stor koll på hur det ser ut för ungdomar idag. Jag tänker: har föräldrar någonsin en helt klar bild över hur tonåringar har det? I Svenskan framgår att årskonsumtionen av alkohol för de som går andra året på gymnasiet uppgår till nästan 60% av vuxnas. Allt är relativt. När min generation var i den åldern blev vi också erbjudna droger rätt ofta, och flera gick på droger. När jag gick i andra ring så var nog min, med flera av mina kamraters, årskonsumtion av alkohol t o m större än mina föräldrars. Inget att vara stolt över, men så såg verkligheten ut. Att sedan de flesta av oss (främst tjejer) var tillräckligt vettiga för att klara oss utan att däcka på fel ställe, eller umgås med helt galna människor, får väl våra föräldrar tacka sina lyckliga stjärnor (eller sin goda uppfostran) för. Jag kan tycka det är det hela debatten borde handla om: så länge man som ungdom har med sig någorlunda sunda värderingar och trygg bakgrund så borde det gå väl. Man kanske testar droger, men man vet tillräckligt för att inte fortsätta med det. Man har en mängd sexpartners, men man vet tillräckligt för att skydda sig. Sedan kan ju grupptryck, och mycket annat, påverka både alkoholintag och "vettuttag".

Det jag fastnar mest för är dock att myndigheterna (Socialförvaltningen) säger att det ökade användandet av droger är ett storstadsfenomen, medan folk från mindre städer säger att det där är ett utbrett fenomen. Tjaa, vad finns det att göra ute på landet, tänker jag, men bär samtidigt med mig en bild av att det där borde finnas sundare människor än i storstäderna.

När nu semestern är slut och jag diskuterar ungdomar med min chef så sammanfattar vi det hela med avsaknaden av vuxna. För - i relation till samhällets utveckling - så tror jag inte att ungdomar är mer utsatta nu än vi var för 15-20 år sedan. Däremot ter det sig som att det fanns ofantligt fler vuxna kring ungdomarna då: Fritidsgårdar, personal både i skola och på Fritidshem, samt framför allt föräldrar som inte var fullt lika stressade och upptagna med sina egna liv.

Goddag, mitt namn är Yxskaft

Nu kan man visst heta nästan vad som helst. Och hur kommer det sig att namnet Nordfront inte anses vilseledande? Är det ett manligt namn...?

It´s the real thing

På restaurang med sjuåringen. Vi beställer Fanta, utan att titta i dryckeslistan. När glasen kommer in och vi tar en klunk så grimaserar vi illa båda två. Det är Jaffa. Apelsindryck som apelsindryck, resonerar väl de som serverar. Så brukar det vara när man beställer Coca-cola också, fastän de bara serverar Pepsi. Det tycker inte vi. "Ge mig sju-up", säger sjuåringen.

Idag köpte vi en Loranga, det var länge sedan. Det var inte lika illa som Jaffa. "Det är Masarins Loranga", sa jag. Sjuåringen drack det enbart p g a namnet.

Alohol på allmän plats

Vad gäller egentligen, vilka platser får man dricka på? Det är väl inte särskilt många? När det är tre fulla män (som inte kan någon svenska, och knappt förstår den engelska vi talar med dem) vid den allmänna poolen och de har sina ölburkar på poolkanten, river ned livräddningsbojen och är allmänt stökiga påkallar jag personalens uppmärksamhet.
- Det är kanske inte så lämpligt att bada när de är fulla, nej, säger personalen (en tjej, ca 25 år), men dricka vid poolen får de ju.
- Får de? undrar jag.
- Ja, säger tjejen, många tar ju med sig vin och annat hit när de äter sin picknick.
- Men det betyder ju inte att det är tillåtet. Och vätskan kan ju komma i badvattnet.
- Eehh, ja, det är ju inte så bra, men tillåtet att dricka här är det nog.
- Det kanske är så, men det skulle jag nog vilja ifrågasätta. Det är väl rätt få platser som det är tillåtet att dricka alkohol öppet på?
- Eehh, jag vet inte riktigt...vet du hur det är med det? frågar hon sin manlige (ca 19 år) kollega.
Han rycker på axlarna. De går dock och säger till männen och hänger upp bojen.

Saftiga bär på tropiska Södermalm

Sjuåringen och jag hälsade idag på hennes jämnåriga kompis som går i en skola på Södermalm. På tomten intill skolan står ett enormt träd med en massa bär. Barnen hade plockat flera. Jag frågade ifall det var björnbär, men barnen sa - något förnärmade och överlägsna - att det var mullbär. Hade jag aldrig hört talas om. Alla sjuåringar tyckte dock att de var goda bär. När jag nu googlat så ser jag att bären behöver Medelhavsklimat. De verkade dock frodas i innerstadstrafiken.

Läs långsammare

I ett av tälten på Kulturfestivalen på Blasieholmstorget så kunde man sitta och läsa böcker - och köpa böcker. De hade bl a Stina Wirséns böcker "Vem är arg?" m m. De är helt suveräna. "Vem bestämmer?" upptäckte jag idag, den var helt klockren.

"Vem är arg?" var en av de böcker vi fick titta i på Lärarhögskolan när vi skulle lära oss att tolka barnböcker på ett bättre och djupare sätt. Sedan dess ser jag på bilderna i barnböcker på ett annat sätt, jag läser in mer i bilderna och texten än vad jag tidigare gjorde. Idag såg jag flera exempel på föräldrar som bara drog igenom boken. De läser texten för ungarna, men de läser egentligen inte boken.

På tal om att köa

...så talar de nu om ett neurotiskt köande i "Olssons studio" i SVT1.

Barnens kulturfestival, ett evigt köande

Idag var jag med sjuåringen på Blasieholmstorg för att ta del av de yngre barnens del av kulturfestivalen. Det första som slog mig var att det var en väldigt liten yta avdelad till alla tält och evenemang. Inom kort var 50% av ytan täckt av barnvagnar, parkerade (mitt i folkhavet, inte på tilldelade platser) eller i rörelse. Frågan är ifall vi vågar oss dit senare i veckan, när säkert fler kommit på att gå dit.

Jag vill dock rekommendera Trädgårdssalonger och deras planteringsperformance. Sjuåringen tyckte att det var rätt häftigt. Sjuåringen fick ställa sig i en kruka med jord, planteras och finna sina rötter. Det såg lite ut som någon form av frälsningsritual, "find your roots". Väldigt grundligt, vänligt och relativt långsamt gick det hela till väga. Strax efter att sjuåringen ställde sig och väntade på sin tur så kom en handfull mammor med yngre barn. De såg alla förvirrade ut och undrade var kön började. Marie, som höll i "planteringen", sa då lugnt att de finns ingen köordning, de tar allt som det kommer och de är där i flera dagar. Allt behöver ta den tid det tar. Det föll nog inte god jord hos mammorna. Strax därpå kom ytterligare två mammor som undrade var kön var. De tyckte att det borde finnas nummerlappar.

Sedan gick vi vidare till Nobelmuseets tält, där barnen kunde laborera ihop sitt eget slime. Jag såg en tom stol och sa till sjuåringen att sätta sig, ovetande om att det stod fyra mammor med sina barn och tålmodigt väntade på att få klartecken från personalen att de kunde sätta sina ungar. Vilket inte skedde. Något av mammornas barn frågade sedan personalen om det gick bra att sätta sig. Det var bara att ta för sig.

Jag fick många tillfällen att uppleva innerstadens mammor och deras beteenden. Bäst var den brunbrända superslimmade mamman som sa till sin 5-åring att de nu skulle gå från det ena tältet till det andra, varpå ungen sa att han inte tyckte att det var så kul där, och mamman svarade "sen ska du gå med mamma och träna" och ungen kved ännu mer. I övrigt var det otaliga frågor om köer. Var är kön? Var börjar kön? Nu ställer vi oss i kön. Kön börjar nog där borta. Jag var helt förundrad.

Vi är inte som andra, vi är aliens

Bakom mig i kön på ICA står en kvinna (40-45 år) och hennes tonårsdotter. Mamman har några bilringar och dottern har begynnande dito. Intill kassan står en hylla med Ballerinakex med flera 2-pack i en kartong. Tonårsdottern säger till mamman:
- Men...jag fattar inte....vad är vitsen med 2-pack...?
- Nej, vem fattar det, men det är inte gjort för människor som du och jag.
- Vad då, vad menar du?
- Ja, men, det finns ju människor som kan äta en pralin i sju tuggor också.
- Jaha...jag fattar inte...
- Ja, men jag menar, det finns ju de som kan öppna en chokladkaka och bara ta en ruta och vara nöjd med det.
- Jaha.
- Och det skulle ju varken du eller jag kunna. Så du fattar kanske vad jag menar, det är inte gjort för människor som du och jag.

Vad mycket skit vi för över på de stackars barnen, hur galet formar vi dem inte...

Sociala spelregler

Undrar just hur det egentligen kommer sig att det känns helt okej att äta middag vid 19.30 sommartid, men om vi äter middag vid samma tid under vintern så får jag lätt panik för att det känns alltför sent. Är det verkligen bara solljuset som utgör skillnaden?

Forgotten identity

Till förorternas förort tar jag bussen med sjuåringen där jag ska lämna av henne hos min mamma. Varje gång jag besöker min barndoms trakter svämmar hjärnan över av minnen och jag ser förundrat hur området förändras och nya gator konstant uppstår och gamla läggs om och genvägar försvinner. Bussen går även genom villaområdet och vissa villor liknar herrgårdar, men alla ska de ha den obligatoriska studsmattan; även de som har en tomt som knappt ens rymmer kåken.

Samtidigt som oss kliver en annan mamma och dotter av bussen. Jag känner igen mamman och vill hälsa, men hejdar mig i sista stund. Tänk om det inte är någon jag känner, tänk om det är som när jag träffade butiksbiträdet på krogen och vi trodde att vi kände varandra. Ses man nästan varje dag så kan det ju bli så när man hamnar i en annan miljö. Mamman på bussen har en dotter som är tonåring och henne känner jag inte igen, så jag hälsar aldrig. Mammans ansikte spökar dock i mitt huvud i flera timmar och tillslut rannsakar jag mitt minne, men det enda som kommer fram är en känsla av resa, mer specifikt tågluffning. Så jag söker djupare. Efter flera timmar inser jag att hon är kompis till en kompis som jag umgicks med under något år när jag var i 18-årsåldern. Vi stämde träff i London när jag var på genomresa 1990. Tänka sig.

Förtroendeingivande exorcist

Jag ser på "Det okända" på TV4+. Det handlar just nu om exorcism och de intervjuar bl a en dansk katolsk präst som är officiell exorcist. Att han heter Messerschmidt i efternamn får mig av någon anledning att betvivla sanningshalten i hans yttranden.

Öde i villaidyllen

Min väninna M har flyttat till villa i Älvsjö. Vi undrar var vi ska handla någonstans. Vet att Vi och Coop finns hyfsat nära, men vi vill gärna veta vilka alternativ som finns, och ifall det finns några större butiker. I posten har det kommit ett utskick från ICA; "vet du var din närmaste butik ligger?" Nej, så vi öppnar för att få reda på det. "Titta efter på nätet." Lustigt. Vi upptäcker en rätt ny Willysbutik, som är väldigt fräsch, så den besöker vi.

Sedan kommer nästa fråga: var finns ett café? Var finns ett café som det är gångavstånd till och som har öppet kvällstid, där man kan sitta och slappa? Ingen som vet, ingen som vet. Det är väl det man har egen trädgård till förstås...

A blast from the past

Vid ett tillfälle under vår vistelse på Ålandskryssningen går jag med sjuåringen in på en allmän damtoalett. Det finns två bås och båda är upptagna. En dam i lila klänning kommer ut från det ena båset och går fram till handfaten. Sjuåringen går in i båset. Jag väntar intill handfaten. Då öppnas dörren till det andra båset och en kvinna kliver ut, går över golvet och ut från damtoaletten. Under de sekunder det tar henne att gå ut hinner jag notera ett flertal saker: hon är lång som en giraff, hennes smala långa ben är täckta av vita jeans och en fladdrig röd kjol med gula blommor på, hon är lite kutryggig som för att dölja sin långa längd, hon har rött hår som är format som en hockeyfrilla ("mullet") och hon tvättade inte händerna. Kanske fanns det ett handfat inne i båset? Jag ska fråga sjuåringen sedan. Jag hinner dock inte, då kvinnan vid handfaten också har följt giraffen med blicken och sedan vänder sig mot mig och säger:
- Vad äckligt, en vuxen människa som inte tvättar händerna.
- Ja, jag funderade på ifall det fanns handfat inne på toan.
- Nej, det finns det inte. Tänk dig, sedan går hon omkring och rör på massor av saker.
- Ja...
- Och det finns många fler som hon.
- Mmm...
- Okej, barn kan man ju förstå att de glömmer, men en vuxen...nej, fy!
Damen går ut och sjuåringen kommer fram till handfaten och tittar konstigt på mig och undrar vem jag pratade med och om vad.

Någon timme senare sätter jag mig vid ett bord i cafét i barnens lekland där det redan sitter en man, alla andra stolar är upptagna. Jag betraktar mannen; han ser rätt bra ut, har ingen ring på fingret och jag ser mig om för att se vem han hör ihop med. En flicka i 8-årsåldern kommer fram och ber att få köpa en mjukdjur, men han säger nej. Strax därefter kommer giraffen fram och jag inser att de är ett par OCH de har tre barn. Han är alltså tillsammans med en kvinna som både har en hockeyfrilla OCH som inte tvättar sina händer efter ett toalettbesök. Mannen är inte längre fullt lika tilltalande. Och jag tänker att jag nog har en större chans att hitta en någorlunda vettig karl, än jag tidigare har intalat mig själv.

Trasiga är vi allihopa, allihopa, allihopa...

Nu kan jag tydligt se på sjuåringen att även hon kommer att bli en sån som söker att behaga män, för att hon under sin uppväxt inte får uppleva att bli bekräftad - på ett vettigt och vardagligt sätt - av en man.

Äckel(s)potta

Jag har aldrig förstått mig på de som måste spotta överallt, hela tiden. Nu har en av ungdomarna som bor i vår port börjat göra det också, så det är ofta loskor i trappen. Jag minns ett program med Oprah för flera år sedan, när hon hade sprungit maraton, eller något liknande, då hon gick ned i vikt. Hon kommenterade hur många loskor det var längst vägen och hon fattade inte heller varför folk måste hålla på och spotta hela tiden, det är väl bara att svälja. Är det många som har överflödsspott, eller vad?

Teknikens under

I veckan som var besökte jag Tekniska museet med sjuåringen och hennes jämnåriga kompis. Vi var där hela långa dagen. Teknorama-delen var mest intressant. Det fanns hysteriskt mycket att göra, titta på och prova på. I princip varenda unge (utom de jag hade med mig) hade Foppa-tofflor eller Crocs eller vad de heter (eller plagiat, för den delen) på fötterna. Fastän det stod att skorna skulle behållas på så var det någon unge som tog av sig sina och då var signalen utsänd. Så snart en unge såg ett skopar så åkte även deras skor av. Det låg högar av skor lite här och där.

Överlag mötte vi svenskar, och en och annan familj från Danmark, men så snart det tillkom barn med en familj som härstammade från ett land söder eller öster om Danmark så fick de svenska barnen svårt att hävda sig. Utan stöd från en vuxen stod sig ofta de svenska barnen slätt när de invandrade barnen trängde sig före i kön eller hävdade sin rätt att använda någon av museets manicker. Det är fascinerande att se.

Något annat som var fascinerande att se var museets Cino4-film om rymden och hur den uppstod - och hur den kommer att förintas. Filmen satte onekligen hjärnan i arbete och sjuåringen hade frågor i flera dagar.

Ett potentiellt miljöhot i mitt kök

Vill gärna byta ut mitt kylskåp. Undrar vad jag kan kräva av husvärden. Kylskåpet lever ett eget liv. Reglaget som ska styra kylan gör ingen skillnad, oavsett om jag sätter den på lägsta eller högsta kyla. Det hela styrs av kylfacket (som bara tar upp onödig plats). Nu har jag precis avfrostat frysfacket. Reglaget står på lägsta, men kylskåpet håller nästan -20. Sakta, men säkert, växer sig isen till runt frysfacket. Om några månader är det en stor isblobb som hotar att ta över kylskåpet och det är svårt att hålla mer än -4, även om reglaget står på högsta kyla. När jag sökte på modellen på nätet så hittade jag en bruksanvisning. Där står det dock att jag ska avfrosta var 14:e dag. Undrar just hur gammalt kylskåpet kan tänkas vara. I bruksanvisningen stod det 1909-04. Hade det stått 1959 hade jag kanske kunnat tro på det.

08-jubileum

När Pingu hämtade oss på terminalen igår (080808) så påpekade han att det var exakt på dagen 20 år sedan han tog sitt körkort. Hur gick då uppkörningen till? Jo, det var han, en kille och och en tjej som körde upp samtidigt. Uppkörningskontrollanten var en man. Pingu och killen fick köra i 15 minuter vardera, i lugna villaområden. De fick båda sitt körkort. Tjejen fick köra i 30 minuter, i innerstan. Hon fick inte sitt körkort. Uppkörningsläraren påpekade sedan att han inte tyckte att tjejer skulle ha körkort. Pingu påpekade att han inte tänkte så mycket på det då, men 15-20 år senare hade börjat tänka på hela situationen mycket mer - och fattat hur illa det varit.

Själv hade jag en körskollärare som svindlade pengarna som eleverna betalade in och senare fick sparken från skolan. Då läste jag på Farsta trafikskola och där var personalen underbar. Jag körde upp 4 år efter Pingu, samtidigt som en annan tjej och vi fick en kille från kontoret på TSV som uppkörningslärare. En gång om året skulle kontorspersonalen luftas och uppdatera sina körkunskaper, var ungefär hur han själv uttryckte det. Han var väldigt avslappnad och konverserade med oss samtidigt som vi krampaktigt höll i ratten. Vi fick båda köra i 10-15 minuter och fick båda våra körkort.

The cabin from hell, in paradise

Vi har åkt en kryssning med Finlandsfärja till Åland. Sjuåringen var salig, tyckte att det var som ett lyxigt hotell och ville bo kvar forever. Vi reste med min svägerska och min 3-åriga brorsdotter. När det var dags att sova var det mindre roligt. Jag hade så smått förträngt 3-års schizofrenin och trotset. Sjuåringen fick testa överslafen, men det var tur att 3-åringen aldrig fick sova där, då jag vaknade på natten av att hon dunsade i golvet (från nederslafen). Jag fattar nu varför hytten var avgiftsfri: den låg längst ned. Så långt ned har jag aldrig befunnit mig tidigare; under bildäck, under vattennivå. Under natten surrade huvudet av tankar på var nödutgångarna fanns, hur jag skulle agera vid en nödsituation, hur jag skulle kunna sova när motorn konstant dunkade (eller var det en propeller?) och hyttgrannarna pratade och 3-åringen snarkade högre än alla andra ljud. Det blev inte många timmars sömn.

Då vi spenderade all vaken tid på restauranger och i Knatteland, bollhav och andra utrymmen avsedda för barnen och deras intressen så fick jag ännu en gång möjlighet att iaktta hur barn till medelsvensson inte är uppfostrade att ta plats på samma sätt som barn till somliga invandrare. Men så är vi svenskar också besatta av att bilda t ex kösystem och befrämja en jämn fördelning mellan individer: ingen ska lämnas utanför, men ingen ska heller tro att att de är något och göra en sak fler gånger än andra. "Ni kan göra varannan gång" var en given kommentar både från mig själv och andra Svenssonföräldrar när barnen ville nyttja samma leksak. Invandrarbarnen klev in, tog leksaken, kastade bollar på andra och lekte enligt sina egna regler, utan att någon av deras föräldrar styrde upp situationen eller ens närvarande vid lektillfället. Kanske skulle svenska barn få mer skinn på näsan och kunna bemöta stökiga situationer bättre ifall vi lät dem klara sig mer på egen hand? Kanske skulle invandrade barn anpassas bättre till det svenska samhället ifall de styrdes upp mer? Vem vet. Alla barn reagerade dock så snart en förälder klev in och styrde upp, satte regler och formade normer, som "man kastar inte bollar på någon annan".

Vid ett tillfälle stod en invandrarpappa vid bollhavet och uppmuntrade sin 5-årige son att klättra, hoppa och slänga sig i havet. Själv tog han upp bollar och stod och kastade lite lojt på sin son (men träffade även andra barn), vilket sonen (och andra barn) snabbt uppfattade och började själva att kasta bollar på allt och alla. Inom kort träffade sonens boll ett svenskt barn, varpå pappan gick fram och högt sa "Nu får du säga förlåt, säg förlåt nu för att du kastade bollen rakt på honom". Jag ville kliva fram till pappan och fråga: hur tänkte du nu?

Insikter i kollektivtrafiken

På 69:an. Två killar i 25-30-årsåldern kliver på vid Nybroplan. Den ena har en stor hästsadel med sig. Han har också en ljusblå pullover på sig och den andre har en vit tröja med liten grön alligator på. De pratar en aning släpigt. Vid Djurgårdsbron säger han med vit tröja:
- Jag såg en jättedålig amerikansk film för någon vecka sedan. Prins Philip av Finland var på Nobelfesten - i Helsingfors!
- Jaha.
- Men, alltså, de har inte ens någon prins! Jag skämdes för Philips skull, jag blev så himla irriterad, vilket sätt!
- Jo...
- Jag menar, att inte heller veta att Nobel är i Stockholm och Oslo....alltså, liiite research kan man väl göra innan en film...
- Ja, det kan man ju verkligen tycka.
- Amerikaner, de är så trångsynta.

Soft p-rulle i kärlekstunnel?

På tal om det här, eller närmare bestämt kanske det här, så blev jag och mina närmaste väldigt fundersamma när vi var på Gröna Lund några dagar innan Prideveckan. Mellan Nyckelpigan och Tekopparna lade vi märke till en kortväxt man som såg helt malplacerad ut med sin svarta kavaj i den stekande solen. Något senare på dagen stod vi före honom i kön in till Kärlekstunneln. Då först lade jag märke till att han höll sin manlige partner i handen och bakom dem stod en man och filmade dem.



Då mina närmaste åkte i stocken före paret så märkte de aldrig vad som skedde i tunneln. När de kom ut så stod en annan man och filmade de två männen, vilka nu var iförda kalsonger med byxorna neddragna. De började dra på sig kläderna framför alla, innan de klev av och gick vidare.

Vi vuxna höjde knappt på ögonbrynen och konstaterade att det säkert var någon form av manifestation inför Pride. Eller för homosexuella kortvuxna. Eller både och. Barnen undrade dock varför männen inte hade hade några kläder på sig. Jag kände att det kanske var tur att de suttit still och inte tittat bakåt inne i tunneln.

Märkt för livet

Förra helgen umgicks sjuåringen och jag med G, en av mina väninnor. G frågade om sjuåringens glutenallergi och jag förklarade hur det fungerade, att det är tarmluddet som är sabbat. Så kom den obligatoriska frågan, som jag alltid svarar ja på: är det en allergi som består hela livet? Många blandar ihop det med laktosintolerans, som visst kan växa bort hos barn.

När sjuåringen sedan skulle sova på kvällen så sa hon sorgset till mig att hon aldrig hade fattat att hennes allergi skulle finnas med hela livet. Vilket jag trodde hon hade förstått. Åh, mitt hjärta, vilket livsförändrande samtal.

I helgen som var träffade vi sjuåringens kompis Anna som då och då har förkylningsastma och hostar som en lungsjuk, och får astmaspray. Sådan som sjuåringen hade ett tag, när hon var 3-5 år. Sjuåringen lät dock aldrig så illa som Anna nu gör. Eller så har jag förträngt hur det var. Jag ångrar dock enormt mycket att jag tillät barnläkaren att ge sjuåringen diagnosen "astma" när hon var liten, då det har strulat till det hela med försäkringsbolaget. När vi kom tillbaka till förskolan efter diagnosen påpekade förskolepersonalen syrligt att den barnläkaren verkade ge alla barn samma diagnos; "en unge skulle nog kunna gå in med bruten arm, men komma ut med astma".

Sjuåringen har dock aldrig haft astma, utan bara svårt att andas i samband med förkylningar och astmasprayen har fungerat som luftvidgande, vilket väl många hostmediciner gör? I vilket fall som helst så var det 3 år sedan sist. Likväl anser försäkringsbolaget att hon har astma.

SvD vs DN

När jag var yngre (läs: för 15 år sedan) föredrog jag Dagens Nyheter, den kändes hyfsat lättläst, luftig och bra uppbyggd. Svenska Dagbladet kunde jag knappt ta mig igenom och den kändes svårtolkad och krånglig. Nu har jag varierat mellan tidningarna i snart två år, med diverse uppehåll då jag inte funnit ett tillräckligt bra erbjudande eller inte funnit det värt att ha någon papperstidning alls. Under tiden har jag insett att jag har skiftat åsikt. Nu kan jag inte riktigt med DN, den känns fattig och krånglig, medan jag känner mig hemma i Svenskan och tycker att upplägget är smidigt.

Sedan har jag bara hittat studenterbjudanden från Svenskan, och dessa är så billiga att de knappt går att motstå. Så, sorry, DN, det blir svårt att vinna mig tillbaka.

Skåpet fullt av reliker

Vid 16:50 igår, inne på "Rum för barn" på Kulturhuset: en man och en kvinna med bohemiska kläder går omkring var för sig med sin (lika bohemiskt klädda) ca 6-åriga son och letar efter något att låna hem. Mannen hittar VHS-filmen "Nasses film" och skrattar till för sig själv. Han visar den för kvinnan och säger något i stil med: "Den här skulle ju Nasse vilja se". Kvinnan ler. Sonen kommer fram och mannen visar filmen för honom:
Man: Den här skulle väl Nasse vilja se, den heter Nasses film.
Son: Ah, jag vill ha den! Kan vi ta den?
Man: Nej, det är en VHS.
Kvinna: Det är en sån där gammal film, så det går inte. Vi har ingen VHS.

Pojken ser suktande, besviken på filmen. Mannen ställer upp den i hyllan igen.

Själv skulle jag inte överleva utan VHS. Banden är heliga. Don´t touch my VHS.

Generationsskifte i barnpassningsfabriken

Undrar just hur det gick till när jag och Pingu var små: bad mina föräldrar om barnpassning eller erbjöd sig våra far- och morföräldrar självmant att passa oss? Ibland var vi ju där i över en vecka. Hur orkade de? Så bodde de på landet också; vi var som kossor på grönbete, fria från stadens begränsningar och inte sena att hitta på något när vi blev utslängda för att roa oss i naturen eller med granngårdens ungar. Jag tänker att generationen innan mina föräldrar inte tänkte så mycket på barnen, vi var ett självklart inslag i livet, vi fick klara oss mycket själva och det gick bra. Undrar hur den generationen såg på sina egna föräldrar och deras benägenhet att "hjälpa till" med barnen. Fast då fanns väl inte det problemet lika mycket, många bodde väl tillsammans eller väldigt nära varandra. Jag har i alla fall mina päron i samma stad.

När jag väl är barnledig och kan vara social med mina väninnor (vanligtvis är jag barnledig för att plugga eller jobba) så har de frågat ifall jag måste be om barnpassning eller om mina föräldrar erbjuder sig självmant (fastän väninnorna själva inte erbjuder sig). Hittills har vardera förälder erbjudit sig vid ett tillfälle. Kanske blir det fler när sjuåringen blir äldre, även om mina föräldrar anser att hon är självgående nu. Själv frågar jag mina föräldrar 0-2 gånger i månaden, beroende på hur mycket jag har att göra, och nästan alltid får jag hjälp av någon. Max två nätter dock. Tre nätter är det längsta sjuåringen och jag någonsin har varit ifrån varandra. Ibland känns det bra att det är så, ibland känns det tröstlöst. Jag har alltid tänkt att de som är två sammanboende föräldrar har det lättare. Man kan lämna över till sin partner - eller så har man fler föräldrar att fråga, men det kanske inte alltid är så. Igår var vi på Kulturhuset med sjuåringens kompis sjuåriga Anna (som har två sammanboende föräldrar) och sjuåringarna pratade om att övernatta hos kompisar. Anna hade provat, hos sina kusiner, men inte vågat och fått åka hem. Anna hade aldrig sovit borta. Förutom med sin syster, hos farmor i Dalarna. I över en vecka.

Just nu har sjuåringen åkt hem till en kompis för att sova över. För en stund känner jag mig ändå lyckligt lottad.

Film ÄR bäst på bio

När jämnåriga väninnan L och jag igår skulle gå och se Batmanfilmen på bio så valde vi Medborgarplatsen, där jag alltid brukar gå på bio. Det som tidigare var Sandrews. Jag tycker att de har de skönaste biograferna; stolarna och atmosfären. På något sätt gör SF att det blir kommersiellt.

När det var 1½ timme kvar innan filmen började så fanns det inga biljetter kvar. 1:an på Medis var utsåld. Hur många rymmer den salongen? Kanske 250 pers. Så vi köpte biljetter till samma film på Rigoletto en timme senare. Där var det ungefär 250 platser kvar. Så jag tänkte att kanske det inte är så många som gillar Rigoletto. L och jag stod i foajén och mindes 80- och 90-talet på Rigoletto. Bion är sig lik. Jag minns bl a att jag var där för den första "Snuten i Hollywood".

När vi väl sätter oss i salongen inser jag att 1:an på Rigoletto nog rymmer runt 750 pers. Och det är nästan utsålt. Det är enormt mycket folk. Och de flesta är killar i åldern 15-25 år. Som två medelålders kärringar börjar L och jag klaga så smått på allt möjligt: kan inte folk vara tysta, vad länge reklamen håller på, hörs ljudet verkligen bara framifrån, måste de som ska sitta i mitten av raden komma sist o s v. När sedan filmen börjar blir vi helt förstummade av ljudkvalitén (bion är sig inte lik). Bänkarna guppar av basen och ibland blir det öronbedövande. Filmduken är större än en blåval och filmen är riktigt bra. Pure pleasure.

Gotham är beskyddat. Någorlunda.

Batmanfilmen "The dark knight" bjöd på makalös action; många explosioner och några skratt. Konstigt att vi skrattar fast det sker så mycket dödande. Underhållande är det alltjämt.

De tekniska detaljerna är otaliga och ofta spektakulära. "FRA", tänker jag när de använder sig av ett sonarsystem som kan uppfatta folks röster och uppfatta var de befinner sig.

Annars är filmen väldigt fokuserad på Heath Ledger som Jokern, en roll han spelar med precision. Äcklig, skrämmande, löjlig, psykotisk, absurd, fascinerande, evigt leende - och makalöst bra. "Varför så allvarlig?" Ge honom den Oscar han förtjänar.

Samtidigt tänker jag på hur aktuellt det är med filmer där de "goda" har att göra med någon som är alltigenom ond och den totala maktlösheten som kommer med det. Lite som att jämföra med gatuvåld. Någon som sprider ondska för sin egen njutning, eller övertygelse. Någon som hjältarna/de goda ska besegra, men framför allt någon som ska få dem att förändras och se sig själva i ett annat ljus - kanske kan t o m de goda bli onda? Varför hyllas så sällan de mänskliga aspekterna i filmer numera (eller görs det i filmer som jag inte ser?): respekt, civilkurage och det goda inom oss som ett mål att uppnå?

2½ halv timme lång film. Börjar det bli standard nu? Fast det är klart: med så långa och avslöjande trailers så måste ju filmen ha betydligt mer att komma med. Jag minns när det vanliga var ca 1½ timme. Men så minns jag också när en biljett kostade en bra bit under 50-lappen.

Proud not to be

Trist att det blev regn när det nu är dags för Prideparaden. Eller demonstrationståget, som det en gång väl mer handlade om. Vi avstod från att följa lämmeltåget idag i alla fall. Även om sjuåringen gillar de flärdigaste utstyrslarna.

Igår diskuterade jag (än en gång) Pridefestivalens regnbågsflaggor på SL-bussarna med en kompis. Han höll på och gjorde reklam till en av lastbilarna som skulle gå med i paraden. Det visade sig dock att han var något av en homofob. Med människorespekt. Vi kom att jämföra våra personliga upplevelser där homosexuella hävdat sig och krävt att bli uppmärksammade; mest personal inom skola och fritidshem, genom på föräldramöten. Vi var överens om att man inte bör tvinga på barnen kunskaper kring sexualitet bara för att någon använder sig av ordet "bög" i samma mening som "djävla". (Bara för att någon yppar ordet "fitta" eller "subba" så vill jag inte omedelbart delge dem alternativa "balle" eller "kuk".) Sedan ska man självklart vara öppen för att informera barnen om att det finns olika sätt att leva på, när tillfället ges. Att t ex kvinnlig personal går omkring och klargör att de har en flickvän ter sig för mig en aning udda. Som om jag skulle gå omkring och meddela att jag är singel - men annars sannerligen dras till män! - eller att min kompis dagligen skulle förklara att han är gift - med en kvinna! Det känns en aning oväsentligt. Om det däremot finns någon på t ex arbetsplatsen som är fientligt inställd eller mobbar någon som är homosexuell så skulle jag reagera väldigt kraftigt. Lika kraftigt som jag skulle reagera på om någon betedde sig illa mot någon som är hetero.