Barn är mjuka, tiderna är hårda

Det är mycket jag funderar över när jag tar till mig rapporteringen kring Stockholm Stads enkätundersökning bland unga. Främst fastnar jag vid att det är så stor fokus på killar - och deras droganvändande. När tjejerna nämns så framkommer det också att de mår sämre än killarna. Kanske anses det som ett tecken på att även killarna mår dåligt då de använder droger. Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag funderar över hur stor sanningshalt det finns i resultatet - hur mycket "skrytfaktor" finns det i killarnas svar? Kanske inget, men det är dock möjligt.

Det framgår både i SvD idag och i gårdagens Aktuellt i SVT2 (där man intervjuade ungdomar i Kungsträdgården) att föräldrar inte har särskilt stor koll på hur det ser ut för ungdomar idag. Jag tänker: har föräldrar någonsin en helt klar bild över hur tonåringar har det? I Svenskan framgår att årskonsumtionen av alkohol för de som går andra året på gymnasiet uppgår till nästan 60% av vuxnas. Allt är relativt. När min generation var i den åldern blev vi också erbjudna droger rätt ofta, och flera gick på droger. När jag gick i andra ring så var nog min, med flera av mina kamraters, årskonsumtion av alkohol t o m större än mina föräldrars. Inget att vara stolt över, men så såg verkligheten ut. Att sedan de flesta av oss (främst tjejer) var tillräckligt vettiga för att klara oss utan att däcka på fel ställe, eller umgås med helt galna människor, får väl våra föräldrar tacka sina lyckliga stjärnor (eller sin goda uppfostran) för. Jag kan tycka det är det hela debatten borde handla om: så länge man som ungdom har med sig någorlunda sunda värderingar och trygg bakgrund så borde det gå väl. Man kanske testar droger, men man vet tillräckligt för att inte fortsätta med det. Man har en mängd sexpartners, men man vet tillräckligt för att skydda sig. Sedan kan ju grupptryck, och mycket annat, påverka både alkoholintag och "vettuttag".

Det jag fastnar mest för är dock att myndigheterna (Socialförvaltningen) säger att det ökade användandet av droger är ett storstadsfenomen, medan folk från mindre städer säger att det där är ett utbrett fenomen. Tjaa, vad finns det att göra ute på landet, tänker jag, men bär samtidigt med mig en bild av att det där borde finnas sundare människor än i storstäderna.

När nu semestern är slut och jag diskuterar ungdomar med min chef så sammanfattar vi det hela med avsaknaden av vuxna. För - i relation till samhällets utveckling - så tror jag inte att ungdomar är mer utsatta nu än vi var för 15-20 år sedan. Däremot ter det sig som att det fanns ofantligt fler vuxna kring ungdomarna då: Fritidsgårdar, personal både i skola och på Fritidshem, samt framför allt föräldrar som inte var fullt lika stressade och upptagna med sina egna liv.