Gamla takter i nya klassen

Idag kom sjuåringen hem och berättade att de hade fått skriva nollor och ettor. Så fint de kunde. Vilket slöseri, tänkte jag. "Kan du inte redan det?" frågade jag, vetandes att hon kan räkna och skriva talen upp till flera hundra. "Jo", sa sjuåringen, "men om man inte skrev fint så fick man sudda och börja om. Och jag slarvade ibland, så jag fick skriva om mycket". Fy tusan, vilket glädjedödande arbete, tänkte jag. Kunde de inte lägga upp arbetet på något annat sätt? Med mina studier i bagaget, med inspirerande matematik, så kvider jag när jag hör om sånt arbetssätt. Särskilt när läraren är i min ålder. Flera av barnen i klassen kan ju lika mycket som sjuåringen, men även för alla andra är ju det där helt förödande.