Märkt för livet

Förra helgen umgicks sjuåringen och jag med G, en av mina väninnor. G frågade om sjuåringens glutenallergi och jag förklarade hur det fungerade, att det är tarmluddet som är sabbat. Så kom den obligatoriska frågan, som jag alltid svarar ja på: är det en allergi som består hela livet? Många blandar ihop det med laktosintolerans, som visst kan växa bort hos barn.

När sjuåringen sedan skulle sova på kvällen så sa hon sorgset till mig att hon aldrig hade fattat att hennes allergi skulle finnas med hela livet. Vilket jag trodde hon hade förstått. Åh, mitt hjärta, vilket livsförändrande samtal.

I helgen som var träffade vi sjuåringens kompis Anna som då och då har förkylningsastma och hostar som en lungsjuk, och får astmaspray. Sådan som sjuåringen hade ett tag, när hon var 3-5 år. Sjuåringen lät dock aldrig så illa som Anna nu gör. Eller så har jag förträngt hur det var. Jag ångrar dock enormt mycket att jag tillät barnläkaren att ge sjuåringen diagnosen "astma" när hon var liten, då det har strulat till det hela med försäkringsbolaget. När vi kom tillbaka till förskolan efter diagnosen påpekade förskolepersonalen syrligt att den barnläkaren verkade ge alla barn samma diagnos; "en unge skulle nog kunna gå in med bruten arm, men komma ut med astma".

Sjuåringen har dock aldrig haft astma, utan bara svårt att andas i samband med förkylningar och astmasprayen har fungerat som luftvidgande, vilket väl många hostmediciner gör? I vilket fall som helst så var det 3 år sedan sist. Likväl anser försäkringsbolaget att hon har astma.