Till förorternas förort tar jag bussen med sjuåringen där jag ska lämna av henne hos min mamma. Varje gång jag besöker min barndoms trakter svämmar hjärnan över av minnen och jag ser förundrat hur området förändras och nya gator konstant uppstår och gamla läggs om och genvägar försvinner. Bussen går även genom villaområdet och vissa villor liknar herrgårdar, men alla ska de ha den obligatoriska studsmattan; även de som har en tomt som knappt ens rymmer kåken.
Samtidigt som oss kliver en annan mamma och dotter av bussen. Jag känner igen mamman och vill hälsa, men hejdar mig i sista stund. Tänk om det inte är någon jag känner, tänk om det är som när jag träffade butiksbiträdet på krogen och vi trodde att vi kände varandra. Ses man nästan varje dag så kan det ju bli så när man hamnar i en annan miljö. Mamman på bussen har en dotter som är tonåring och henne känner jag inte igen, så jag hälsar aldrig. Mammans ansikte spökar dock i mitt huvud i flera timmar och tillslut rannsakar jag mitt minne, men det enda som kommer fram är en känsla av resa, mer specifikt tågluffning. Så jag söker djupare. Efter flera timmar inser jag att hon är kompis till en kompis som jag umgicks med under något år när jag var i 18-årsåldern. Vi stämde träff i London när jag var på genomresa 1990. Tänka sig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det var duktigt av dig att komma på vad du hade sett kvinnan, själv är jag urusel på att minnas ansikten och det leder allt som oftast till att folk tror att jag är snorkig som inte hälsar. När jag väl insåg detta började jag att hälsa på alla som verkade titta på mig lite längre stund än normalt..;-)) Visserligen undrar de kanske vad jag är för en knäppgök som tror att vi känner varandra, men hellre det än att de tror att jag drar på näsan!
Skicka en kommentar