Vid klagomuren

Det är alltid lika intressant att vistas på lekplatser/i parklekar och lyssna på andra föräldrar/vuxna. Särskilt när jag är ensam vuxen och de andra vuxna har möjlighet att prata tillsammans, när barnen är upptagna i lek.

När jag var med sjuåringen och hennes kompis i Björns trädgård förra helgen så fanns det väldigt många att lyssna till och betrakta. Det blir som en studie i mänskligt beteende och hur vi socialiserar, hur folk mår, hur de ser på sin omgivning och, framför allt, hur de uppfostrar (alternativt inte uppfostrar) sina barn.

I början betraktade jag barnen och såg hur de slogs - utan knytnävar - om de få månbilar, och i andra hand de cyklar, som fanns. Blev ett fordon ledigt så var det snart upptaget igen. Vissa barn körde runt som fartdårar och det var flera nära-döden-upplevelser. Sedan insåg jag att vissa föräldrar passade fordon åt sina barn, istället för att låta dem bli lediga. Den stund deras barn inte nyttjade t ex en cykel så satt föräldern och höll i cykeln och hindrade andra barn att nyttja den. Vad lär man då sin unge?

Sedan tittade jag på barnen i grupp; de som var där med sitt Fritids eller Förskola. De var som kalvar på grönbete, eller som när man lösgör hunden från kopplet och säger "hopp-o-lek".

Intill mig satt sedan två kvinnor i min ålder. De diskuterade sina män och vilka idioter de var (männen alltså). Sånt är alltid intressant. Den enes man hade åkt iväg med båten någon vecka tidigare och varit borta flera dagar utan att höra av sig, kvinnan hade sedan skällt ut honom; "Jag sa det, vad faan, ska jag börja surfa runt på expressen för att se om jag kan hitta något om någon som drunknat eller vad ska jag ta mig till?!" Båda kvinnorna hade en väldigt hetsig ton när de berättade för varandra om sina respektive män. Sedan ringer båtmannen och tonläget förändras hos kvinnan, det låter mer vuxet, men ändå mer ödmjukt och hon berättar om sonen (som just då skriker åt henne att titta på honom när han hänger i klätterställningen). Hon säger att han verkligen gillar gymnastik, han har klättrat som en galning i flera timmar och de borde smida medan järnet är varmt och anmäla honom till någon aktivitet.

När jag vänder mig om kommer en mamma med sin väninna och sitt nyfödda barn och ställer sig vid klätterställningen. Väninnan håller i spädisen och mamman vänder ansiktet mot klätterställningen, bort från oss, men det går ändå att uppfatta hur kritisk hon är till föräldrar som bara sitter på bänkarna när barnen leker i parken. Väninnan betraktar oss. Mamman säger: "Det är väl i leken man ska umgås med sina barn, det är ju då man kan komma varandra nära. Jag ska aldrig bli en sån som sitter på bänken, som bara släpper iväg sin unge, jag ska alltid vara med i leken. De bara släpper sina ungar, sätter sig på bänken och messar, mer fokuserade på telefonen än på barnen."

Det sista kan jag nog hålla med om att det gäller för många föräldrar, men samtidigt tänker jag att det är nog hennes första barn, och att hon inte har en aning om vad det kommer att innebära. Och att inte alla lekredskap är vuxenanpassade. Dessutom har hon ju inte en susning om hur mycket vi redan har klängt runt med våra barn, hur många timmar (dagar, år) vi spenderat i sandlådor, gungknuffandes eller i den mottagande änden av en rutschkana.

Don´t judge a book by its cover...