Vid en annan klagomur

Igår var vi i Rålis och kollade vad Barndagen hade att erbjuda. Jag hade med mig sjuåringen och hennes jämnåriga kompis Lorena. Ungarna tyckte mest om att klättra och leka i parkleken. De hoppade dock i hoppborgen de avsatta 5 minter som varje unge fick hoppa. Att betrakta vad som skedde vid hoppborgen var den ultimata studien i socialt samspel och demokratiska samhällsregler. Förstummad (och något road) lyssnade och tittade jag på föräldrar (två rabiata mammor) som stod och räknade barn (det fick max vara 8 st i borgen samtidigt), reglerade antalet, såg till att andra barn ställde sig i kö, att ingen gick före, att deras egna ungar skötte sig, ropade minutantalet till ungarna och dirigerade föräldrar. Vi gick inte tillbaka dit igen.

När det sedan var dags för teater Pirata Pirata med piraterna Pucko och Bäng så undrade jag var de kontrollerande mammorna höll hus. Piraternas scen bestod av ett gäng filtar utlagda på marken på amfiteatern, vilket gjorde att det var många barn som satte sig på filtarna (parkteatervana, som säkert många är) och snart satt en hel drös med ungar nästan i knät på piraterna. De fick flera gånger säga till barnen att flytta sig, att kliva ur deras båt, att göra plats, att låta rekvisitan vara. Var tusan var föräldrarna? Vi var många som stod runt omkring, men det verkade vara flera som gått iväg och tagit en fika. Något irriterande var det.

Pirattjejerna var desto mer underbara. Klockrent var det också att jag precis kvällen innan sett Pirates of the Caribbean med sjuåringen, så hon var helt med på när Pucko och Bäng snackade om att leta reda på Jack Sparrow, en pirat som Pucko var förälskad i. Intill mig stod en man och kvinna med ett litet spädbarn. Mannen sa till kvinnan: "Jack Sparrow, vem är det, jag känner igen det namnet".


Innan vi åkte ringde Lorenas pappa och frågade ifall vi vill ha med Lorena fastän hon var på dåligt humör. Jag ångrade mig innan vi nått parken. Tjejerna var på varandra konstant under hela dagen; små tjuvnyp, retades, skulle tävla för att hinna först till något osv osv. Det fanns inget samspel, fastän de hela tiden intygade att de var såta vänner. Till råga på allt hade sjuåringen en av sina värsta olycksdagar någonsin. Hon föll flera gånger, skrubbade knät, smutsade ned kläderna (inget som jag brydde mig om, men som var så hemskt i hennes ögon att hon skrek åt mig att inget skulle göra det hela bättre), slog i huvudet, snubblade, tappade saker, rev sig på stålgaller. There was no end to the misery. Vad jag än gjorde så var det inte bra, för inget skulle göra det hela bättre. Så vi kan lugnt säga att jag var helt slut när vi kom hem, men då var tjejerna världens bästa vänner.