Undrar just hur det gick till när jag och Pingu var små: bad mina föräldrar om barnpassning eller erbjöd sig våra far- och morföräldrar självmant att passa oss? Ibland var vi ju där i över en vecka. Hur orkade de? Så bodde de på landet också; vi var som kossor på grönbete, fria från stadens begränsningar och inte sena att hitta på något när vi blev utslängda för att roa oss i naturen eller med granngårdens ungar. Jag tänker att generationen innan mina föräldrar inte tänkte så mycket på barnen, vi var ett självklart inslag i livet, vi fick klara oss mycket själva och det gick bra. Undrar hur den generationen såg på sina egna föräldrar och deras benägenhet att "hjälpa till" med barnen. Fast då fanns väl inte det problemet lika mycket, många bodde väl tillsammans eller väldigt nära varandra. Jag har i alla fall mina päron i samma stad.
När jag väl är barnledig och kan vara social med mina väninnor (vanligtvis är jag barnledig för att plugga eller jobba) så har de frågat ifall jag måste be om barnpassning eller om mina föräldrar erbjuder sig självmant (fastän väninnorna själva inte erbjuder sig). Hittills har vardera förälder erbjudit sig vid ett tillfälle. Kanske blir det fler när sjuåringen blir äldre, även om mina föräldrar anser att hon är självgående nu. Själv frågar jag mina föräldrar 0-2 gånger i månaden, beroende på hur mycket jag har att göra, och nästan alltid får jag hjälp av någon. Max två nätter dock. Tre nätter är det längsta sjuåringen och jag någonsin har varit ifrån varandra. Ibland känns det bra att det är så, ibland känns det tröstlöst. Jag har alltid tänkt att de som är två sammanboende föräldrar har det lättare. Man kan lämna över till sin partner - eller så har man fler föräldrar att fråga, men det kanske inte alltid är så. Igår var vi på Kulturhuset med sjuåringens kompis sjuåriga Anna (som har två sammanboende föräldrar) och sjuåringarna pratade om att övernatta hos kompisar. Anna hade provat, hos sina kusiner, men inte vågat och fått åka hem. Anna hade aldrig sovit borta. Förutom med sin syster, hos farmor i Dalarna. I över en vecka.
Just nu har sjuåringen åkt hem till en kompis för att sova över. För en stund känner jag mig ändå lyckligt lottad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar