På gröna linjen från T-centralen mot söderort vid 16-tiden idag: en kvinna, ca 28 år, sitter vid fönstret med huvudet lutat mot väggen. Hennes blick är avstängd, hon är i en annan värld, det ser ut som att hon ska somna när som helst. Jag tolkar det som att hon är slutkörd efter jobbet. Som så många andra. Även om just hennes ansikte ser mer än lovligt slutet och ögonen är mer än trötta.
Några stationer senare blir platserna kring kvinnan lediga och en man, i samma ålder som kvinnan, sätter sig intill henne med en pojke (ca 6 månader) i famnen. Efter mannen kommer en äldre tant och sätter sig på andra sidan gången. Mannen lyfter över pojken till kvinnan och jag finner det märkligt, jag trodde inte ens att de kände varandra. Kvinnan ser ut att finna det lika märkligt. Hon håller i pojken som om det är en påse potatis, utan en tillstymmelse till känsloyttring eller ett ord till pojken eller mannen. När pojken rör sig släpper kvinnan taget och mannen får skjuta till en hand för att pojken inte ska ramla ned. Mannen ser förebrående på kvinnan. Kvinnan håller hårt i sin väska och ser ut genom fönstret, men är sluten i sig själv. Mannen ger pojken till tanten och hon pratar glatt med pojken.
Vid deras station reser de sig alla tre. Mannen tar pojken och han och tanten kliver av utan ett ljud. Efter kommer kvinnan och tar med sig vagnen när hon kliver av, som om vore det hennes plikt. Hon går flera meter bakom de andra på perrongen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar