De amerikaner jag träffade när jag bodde utanför Manhattan fann jag relativt inskränkta när det kom till synen på omvärlden (läs: världen utanför USA, eller utanför NY, för den delen). Inget land var bättre, inget annat land behövde besökas (för det skulle ju inte finnas någonting där som var bättre/finare/gav något mer). Detta var visserligen snart 20 år sedan och de flesta människorna var i 20-25-års åldern. De amerikaner som betraktat Stockholm och häpnar ofta över vår historia och vilka gamla hus vi har. Jag har blivit ombedd att berätta om statyer, hus och namn och vad dessa står för. Något jag oftast varit oförmögen att göra, då jag inte haft den kunskapen. I USA har jag fått höra att de nöter in sin historia, men likväl kan de flesta jag mött ändå inte berätta om persidenter, krig och annat som påverkat landets historia. Så jag tror inte att vi är så olika.
När jag däremot läser i Svenskan om testet som lärare fått göra, där frågorna handlat om Förintelsen (läs några frågor här, jag kunde hälften av frågorna - att romer också var utsatta för nazisternas utrotning hade jag ingen aning om, eller så har jag förträngt det), så vet jag att jag inte heller skulle kunna svara på dem. För att jag inte har fått den utbildningen - och inte har det intresset. Ändå anser jag att det borde vara allmänbildning. Lärare, som arbetar på den nivån och med det ämnet anser jag därför borde vara så pass insatta att de kan svara på frågorna. Men, framför allt, borde de kunna lära ut den kunskapen.
Sedan är det ju med historiekunskap som med all annan kunskap: används den inte med jämna mellanrum och uppdateras i minnet så falnar den och blir suddig. Tillslut måste man lära sig den en gång till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar