The cabin from hell, in paradise

Vi har åkt en kryssning med Finlandsfärja till Åland. Sjuåringen var salig, tyckte att det var som ett lyxigt hotell och ville bo kvar forever. Vi reste med min svägerska och min 3-åriga brorsdotter. När det var dags att sova var det mindre roligt. Jag hade så smått förträngt 3-års schizofrenin och trotset. Sjuåringen fick testa överslafen, men det var tur att 3-åringen aldrig fick sova där, då jag vaknade på natten av att hon dunsade i golvet (från nederslafen). Jag fattar nu varför hytten var avgiftsfri: den låg längst ned. Så långt ned har jag aldrig befunnit mig tidigare; under bildäck, under vattennivå. Under natten surrade huvudet av tankar på var nödutgångarna fanns, hur jag skulle agera vid en nödsituation, hur jag skulle kunna sova när motorn konstant dunkade (eller var det en propeller?) och hyttgrannarna pratade och 3-åringen snarkade högre än alla andra ljud. Det blev inte många timmars sömn.

Då vi spenderade all vaken tid på restauranger och i Knatteland, bollhav och andra utrymmen avsedda för barnen och deras intressen så fick jag ännu en gång möjlighet att iaktta hur barn till medelsvensson inte är uppfostrade att ta plats på samma sätt som barn till somliga invandrare. Men så är vi svenskar också besatta av att bilda t ex kösystem och befrämja en jämn fördelning mellan individer: ingen ska lämnas utanför, men ingen ska heller tro att att de är något och göra en sak fler gånger än andra. "Ni kan göra varannan gång" var en given kommentar både från mig själv och andra Svenssonföräldrar när barnen ville nyttja samma leksak. Invandrarbarnen klev in, tog leksaken, kastade bollar på andra och lekte enligt sina egna regler, utan att någon av deras föräldrar styrde upp situationen eller ens närvarande vid lektillfället. Kanske skulle svenska barn få mer skinn på näsan och kunna bemöta stökiga situationer bättre ifall vi lät dem klara sig mer på egen hand? Kanske skulle invandrade barn anpassas bättre till det svenska samhället ifall de styrdes upp mer? Vem vet. Alla barn reagerade dock så snart en förälder klev in och styrde upp, satte regler och formade normer, som "man kastar inte bollar på någon annan".

Vid ett tillfälle stod en invandrarpappa vid bollhavet och uppmuntrade sin 5-årige son att klättra, hoppa och slänga sig i havet. Själv tog han upp bollar och stod och kastade lite lojt på sin son (men träffade även andra barn), vilket sonen (och andra barn) snabbt uppfattade och började själva att kasta bollar på allt och alla. Inom kort träffade sonens boll ett svenskt barn, varpå pappan gick fram och högt sa "Nu får du säga förlåt, säg förlåt nu för att du kastade bollen rakt på honom". Jag ville kliva fram till pappan och fråga: hur tänkte du nu?