Den enda sanna glädjen?

Jag väntade utanför Lustiga huset på Gröna Lund när Åttaåringen och hennes kompis Danne sprang omkring där inne. Jag satt med andan i halsen hela tiden när jag tittade på alla som kämpade sig uppför de rörliga trapporna. Åttaåringen och Danne hade förbud. De var endast tillåtna att gå i mitten. Tur för dem att de löd. Konstigt att det inte sker fler olyckor. Visst, personalen stänger av rätt ofta, men ibland hinner de inte märka det och barn, tonåringar och vuxna hänger för glatta livet mitt luften och kämpar vilt.

På tre ställen runt omkring mig satt det damer (50-60 år) som skrattade sig halvt fördärvade när de tittade på alla dessa stackare som kämpade. Själv led jag.

Primal needs

Jag tror att Musikmannen tycker att jag är übersvensk. Vi är alltså väldigt olika. Fast han vill inte klä tankarna i ord riktigt. Han överöser mig med komplimanger och pratar om annat när jag för upp ämnet på agendan.

Vi lever så olika liv och har knappt tid att ens föra en normal konversation med varandra. Jag funderar på vad vi får ut av varandra egentligen. Det är väl så att när det inte finns rum för något annat så kvarstår endast de fysiska behoven. Så närhetsbehovet tillfredsställs temporärt. Vi har inte ett förhållande. Vi är knappt på ett datestadium längre. Är det tillräckligt för att överleva? Ja, det kanske är det.

I den gröna lunden

Vi har varit på Gröna Lund, jag, Åttaåringen och hennes kompis Danne. Vi åkte dit för att det var Nickelodeondagen, men vi såg knappt 10 minuter av uppträdanden. Ursprungligen hade jag inte tänkt att köpa åkband, men insåg att det ju var oundvikligt. Vi var ute i åtta timmar. Jag hade inte åkband och åkte ingenting. Jag frös. Kändes som sommarens sista dag.

Åttaåringen blev peppad av Danne att åka Vilda musen. Jag tillät det och stod och såg på, nära till hjärtattack. Sedan vågade Åttaåringen åka Lyktan utan problem. Äntligen. Det sista vi gjorde var att vinna 3 kg Ahlgrens. Det var en bra dag.

I förbifarten

I rulltrappan på centralen hör jag två killar (ca 17 år) bakom mig stå och prata. Den ene berättar för den andre att en kompis på gymnasiet har sex med den kvinnliga 42-åriga läraren. Sedan tillägger han:
- Lite äckligt asså.
- Ja...är det ens tillåtet?
- Ja, bara man är 18 så är det väl tillåtet...?
- Är det från att man är byxmyndig då eller?
- Alltså, han går ju i trean så då är han ju 18, men det är väl från man är 16 då eller...?
- Byxmyndig är när man är 15.
- Jaha, ja, då är det väl det, men ändå...
- Jaa...

Senare, på buss 47 frågar en kille (ca 15 år) sin mamma:
- Mamma, influensa hur länge har man det? Alltså, hur många dagar?
- Jaa...
- Den där svininfluensan eller vad det heter alltså...
- Ja, 4-5 dagar. Den är inte värre än vanlig influensa.
- Jaha.
- Har du influensa nu eller vad då?
- Nä. Kan vi se på en film sen när vi kommer hem?
- Ja, vilken då?
- Den där, vad heter den...
- Du menar skräckfilmen? Nej, det är ingen bra idé, då kan du inte sova sen.
- Meh, då ser jag den imorgon.
- Det är väl bättre att du ser den när vi är hemma.
- Menar du att jag skulle bli mindre rädd för att ni är hemma?
- Ja, du kan ju inte sova, då är det väl bra om vi är hemma.
- Ja, okej da.

Nytt perspektiv

En lätt förkyld Åttaåring hängde med när jag hjälpte väninnan M att flytta till Kvarnholmen. Något avsides ligger det ju, men det lär det vara värt. Vilken utsikt - och vilken skön känsla det fanns i området! Jag blir verkligen sugen på att flytta. Fast inte särskilt sugen på att bära.

Gammal i gamet

När jag varit på Grönan i sommar så har jag tittat förvånat på Lindgården intill Liljevalchs och undrat vad som hänt. Det är helt förfallet och ser ut som ett spökhus. Det är säkert många som tar sig in där och förstör. Det ska visst bli ett hotell av Lindgården och idag i City ser jag att de även planerar en parkering (ja, det finns ju inte många platser på Djurgården, direkt), så då kommer Blå porten att behöva stänga. Surt.

Jag minns Lindgården som ett dansställe på 80-90-talet. Jag tror att jag var där 2-3 gånger och det var helt okej, fast en aning sunkigt. Lite som Strömsborg en gång. Roligt var det dock!

Det slår aldrig fel

När jag äntligen har en eller ett par heldagar till att göra skoluppgifter och plugga så inträffar det alltid något: ett bankärende som måste tas itu med omgående eller en leverantör som inte levererar eller något dylikt, som tar upp mer än halva dagen för att ordna till. Alternativet är att Åttaåringen blir sjuk - ibland även de dagar jag har möjlighet att jobba eller verkligen behöver (pengarna) jobba.

Igår och idag har allt av ovanstående inträffat.

Jag är dock en aning nöjd med att ommöbleringen av vardagsrummet blev klar i helgen, innan skolan kom igång på allvar. Det blev jättebra med den nya möbleringen. Spelskåpet är tömt och spelen får stå mer öppet, lättare att nå för Åttaåringen och hennes vänner. Hyllan är dock belamrad. Inser att vi har 46 spel och 19 pussel. Ändå har jag rensat ut några. Dessutom finns det andra, nya, spel som både Åttaåringen och jag skulle vilja ha. Man kan väl aldrig ha för många spel?

What´s wrong with this picture?

Jag känner mig som Michael Douglas karaktär i Falling down just nu. Hade jag möjlighet att döda någon på, åh, låt oss säga....Com hem, så skulle jag nog lätt kunna göra det.

Sedan skulle jag skylla på PMS. Det är väl samma sak som sinnesförvirrad?

Good vs bad

En dag på förskolan där jag jobbade i somras så pratade några av oss i personalen om vanor och vilka vanor man borde ha och inte ha. Alltså, vilka vanor vissa barn lär sig hemma och vissa barn inte lär sig hemma, men även vilka vanor vi som vuxna gärna skulle vilja bli av med. Då berättade en av mina kollegor:
- Jag läste i en tidning att det tar sex dagar att lägga sig till med en dålig vana och 66 dagar att lägga sig till med en god vana.

Vi var överens om att det lät rimligt - och undrade ifall det också kunde appliceras på tvååringars vanor.

Old vs new

I sommar har jag rensat bland papper och annat som legat och drällt hemma. Bland annat har jag rensat gamla disketter till datorn. Det måste vara minst fem år sedan jag använde någon av dem. Jag sparade ett par stycken, men packade undan dem.

När jag idag skulle jobba i datorrummet tillhörande min institution på Universitetet så visade det sig att man inte får använda USB-minne. Det finns inte ens något uttag för det. Man får använda en diskett. Alltså, vem gör det längre? Jag fick köpa en i expeditionen. Studenterna i min klass skrattade när jag visade dem. Hur mycket kan man spara på en sån?

Kön till helpdesk i biblioteket var makalös, och det är så himla mörkt och murrigt överallt. Våra klassrum känns som fängelsehålor i bunkrar; trånga och insprängda i betongklossar. Vilket de ju är.

Tillslut åkte jag till Campus Konradsberg (f d Lärarhögskolan) på Kungsholmen bara för att slippa stå i kö för att få den hjälp jag behövde. Vilket jag fick. Åh, vad jag saknar Konradsberg just nu. Där finns det ljusa, väl designade lokaler, datorer där man kan använda USB, lättillgängligt bibliotek med stora fönster. Jag har varit bortskämd.

Kan inte, vill inte, kan inte, vill inte

Grammatik. Har aldrig varit min starka sida. Det satte sig aldrig ordentligt ens i grundskolan. Ändå är jag rätt bra på att skriva. Att prata ordklasser och ta ut satser är en helt annan sak. Jag skulle behöva gå en kurs i det. På svenska.

Sommarkursen med engelsk grammatik på distans som jag anmälde mig till var alldeles för svår, jag drunknade direkt och fick hoppa av den. Hörförståelsen var det dock inget problem att hänga med på. Now the grammar is back to haunt me. Vår lingvistiklärare på universitetet vill få oss att hårdplugga grammatik. På engelska. Hugaligen. Det märks att de yngre folket i klassen är mer uppdaterade (eller kanske är det MVG-folket). Bäst att ta tjuren vid hornen.

Stadsskildring

Det är alltid lika intressant att åka buss 4 genom stan. Från Södermalm, till Kungsholmen, till Östermalm. Det är så väldigt varierande människor som nyttjar bussen. De mer avslappnade finns på Söder och sprider sig mot Kungsholmen, där de mer hippa kliver på och oftast även av. När vi närmar oss Östermalm kliver det finare folket på, och den strikta sorten. Idag satt en man intill mig och talade med (tror jag) sin flickvän i mobiltelefon. Mannen var rätt lik Jan Björklund. Mannen hade en marinblå kavaj på sig och en nål satt i kavajslaget. Nålen hade något guldfärgat och i mitten var det tre tydliga (kunga)kronor. På mannens band till nycklar och mobil stod det FMV och han lät väldigt sarkastisk när han påpekade något för tjejen i telefon, som att hon var mindre vetande.

A liiittle too much information

Igår väntade Åttaåringen och hennes kompis utanför ICA medan jag handlade. När jag kom ut sa Åttaåringen:
- Mannen hälsade på mig.
- Vem?
- Han som satt där (utanför affären, men som jag inte hade lagt märke till).
- Jaha, vem var det?
- Jag vet inte. Jag vände mig bort.
- Varför då?
- Man ska ju inte prata med främlingar.
- Nej, det är sant.
- Fast jag sa hej, lite tyst, innan jag vände mig bort.
- Okej, ja, man måste ju visa hyfs också.

Sedan funderade jag mycket på det som en kompis berättade: att hennes åttaåring sett en man kissa i närheten av badplatsen de besökte. Senare sa åttaåringen att mannen "tvättade snoppen och kissade". Han runkade och sprutade, lät det som. Jag blir fortfarande väldigt illa berörd när jag tänker på det.

Jag har funderat på om jag ska berätta för Åttaåringen hur sperma ser ut. Så hon vet när hon ska springa därifrån eller skrika. Jag har dock bestämt mig för att inte ta det samtalet riktigt ännu.

Så idag kom KP och en av frågorna till Kropp & Knopp handlade om en kille som runkade.
- Mamma, vad är runka?

Så hade vi det samtalet ändå. Åttaåringen var rätt äcklad tillslut.

Tips för livet

Tvätta händerna - extremt noga - för att inte sprida smitta.

Det säger läkare om influensan. Det är väl något vi lär oss redan som barn? Det borde sitta i rätt bra. På förskolan tvättar man händerna otaliga gånger under en dag. Gärna med annat än tvål också. I sommar kom även direktiven från staden att nu är hälsan mer prioriterat än miljön. Alltså: använd gärna plasttallrikar och kasta sedan ALLT. Pålägg som har varit upplagt en gång ska direkt i soppåsen efter måltiden. Sedan gäller det bara att få ungarna att sluta nysa och hosta rakt ut i luften också.

Vilka symptom gäller då för svininfluensan? Feber, hosta och värk i kroppen. Men, hallå? Har vi hört det förut, eller? Sånt har väl många minst en gång om året...?

Ruta ett

Det känns som att börja om. Nybörjarstudent all over again. Nu ute på Universitetet i Frescati. Jag vandrade runt och kände mig för. Imorgon ska jag göra det ännu mer. Försöka hitta bra matställen. Eller bra ställen att äta medhavd mat. Ofantligt mycket mer folk (studenter) än på lilla Lärarhögskolan. Ofantligt mycket mer ogästvänligt också. Orange, liksom. Varför har de valt att måla många väggar orange?

Jag kommer t o m att sakna flygplanen som vrålar in över Kungsholmen och Lärarhögskolan. Tror jag. Remains to be seen.

The Man

Personalen på förskolan där jag jobbat i sommar var bekymrade över hur det skulle gå för föräldrar och barn som nu börjar i förskoleklass (sexårs). Till den här terminens början så har det kommit direktiv från staten att de barn som ska börja i förskoleklass måste sluta på förskolan en vecka innan de börjar skolan. Däremot får de ingen invänjning på Fritids förrän skolan börjar, enligt personalen. Vad gör då de föräldrar som inte kan ta semester?
- Vem har bestämt det här, undrar jag.
- Staten, det kommer från Staten.
- Jaha, regeringen alltså?
- Ja, Staten.
- Björklund då, eller vem är ansvarig?
- Njaa, alltså, det vet jag inte riktigt, men det är från Staten.
- Ni har fått direktiv alltså, något papper?
- Jaaa...
- Jaha. Är det bara i Stockholm?
- Vet inte.
- Okej.
- Galet är det i alla fall.
- Mm...

Nu har jag letat efter detta direktiv både på regeringens hemsida, Utbildningdepartementet, och Skolverket och jag hittar ingenting om det. Vem har hittat på det här nu då?

Wireless until death

När jag gjorde mitt examensarbete med kära E i våras så förvånades vi (fast mest kära E) över att lärarna ofta uttryckte att det är så många föräldrar som inte har e-post och kan ta emot meddelanden från läraren den vägen. Ändå spelar ju många av föräldrarnas barn dataspel. Kanske lägger de hellre pengar på dataspel än på en internetuppkoppling. Who knows.

Min mamma berättar att hon varit i kontakt med sin kollega i Hyresgästföreningen. Han berättar att av hyresgästerna i deras område (Huddinge) är det 85% som svarat att de inte har internet. Det är svårt att veta om det är en representativ siffra för alla invånare i området, men det är ett högt antal. Min mamma är en av dem. Hon går dock till biblioteket och skickar mail emellanåt, fastän hon inte vill prata högt om det. Kanske är det något av prestige i generationen innan mig: man ska inte vara uppkopplad, det är inte en bra sak. Telefonen däremot, det är en värdefull manick.

Och livet går sin gilla gång

När jag vandrar på söder med Musikmannen och våra respektive döttrar och passerar de ställen han och jag var på under någon av våra första träffar så inser jag att det har gått ett halvår sedan dess. Märklig känsla.

Det är väntan som är målet

När jag bänkar mig och väntar på att en artist eller en konsert ska börja så kan jag härda ut väldigt länge. Jag är rätt bra på att vänta. Jag tar med mig saker att läsa och äta. Jag planerar min väntan. Jag var rätt bra på det när jag var yngre också, vill jag minnas, även om jag stod klämd för att se Carola, John Farnham, the Rolling Stones eller vem det än var.

Det är när evenemanget börjar som jag flippar. Då orkar jag liksom inte längre. Då vill jag gärna gå. Även om det är rätt bra, så har det hänt att jag har gått efter en kvart, även om jag väntat i timmar. Hur är jag funtad då?

Ikväll var jag med Åttaåringen i Vitabergsparken och såg på Cullbergsbaletten. Jag tror att det är tredje sommaren i ordningen som vi gör detta. Den här gången satt vi bara i ca 40 minuter och väntade. Båda hade något läsbart och vi hade fika med oss. Frid och fröjd, ingen hade några klagomål. Så började det och det tog bara tio minuter, sedan ville Åttaåringen gå. Jag hade också kunnat tänka mig det. Nu hade jag dock bestämt mig för att klara en timme. Till min förvåning kunde jag denna gång följa något av "handlingen" i dansen och poänterade saker för Åttaåringen. Inom kort var vi båda rätt begeistrade och slutnumret var underbart, även om dansen där ett par konstant var låsta i en puss var helt outstanding. Åttaåringen tyckte dock att männen dansade bäst. Själv tyckte jag att det var bäst när männen gick runt i bara kalsonger. Det hela var värt väntan.

Generation D - som i Destruction?

Ett ungdomsgäng sitter på skolgården när vi passer på blanka eftermiddagen. De har hängt där rätt mycket under sommaren. Där eldar de och slår sönder träställningar. De sitter också på lastbryggan till köket, där slår de sönder rutor och kör iväg med varuvagnar och annat som finns. Annars roar de sig med att klättra på taken. Jag fattar inte vitsen med att hänga på skolgården. Jag förstår att de inte har någostans att ta vägen; någon Fritidsgård har vi inte att tala om, men varför just på skolgården?

Vid 21-tiden på t-banan vid Medis, på väg hem till förorten idag så sitter det två killar i äldre tonåren intill oss. De går nog på gymnasiet. De diskuterar vilka droger som är bra. De ena berättar att det var bra röka som en kompis hade med sig häromdagen, de rökte det innan de gick till skolan i torsdags.
- Det var blandat Santa Maria och andra kryddor. Det var starkt och bra.
(Jag tänker att det måste vara någon form av kodord, för annars fattar jag inte vitsen.)
- Ja, men det är inte så lätt att få tag i här. På andra ställen säljer de ju det öppet.
- Ja, precis. Som när vi var i (Danmark? Jag uppfattar inte stället.), där bara sa de rakt ut, vill du köpa? `Hey, you know, you take the pill with some drink, like Sprite and it will be fine. You will feel very strange first, but don´t worry." Man ba, typ, okeeej...
- Ja, det var riktigt bra.

Sedan inser jag att det handlar inte att nästa generation är mer destruktiva än min generation var, för det fanns folk i min generation som var preciiiis likadana. Det handlar om att jag är äldre nu.

Hos Icajägaren har vi handlat

Åttaåringens kompis Gittan följde med oss hem från skolan idag. Jag köpte grillad kyckling och pommes till middag, på deras initiativ. Flickorna tar varitt lårben med kyckling och börjar äta. Det är hål på sidorna. De tittar på varandra genom hålen.
Gittan: Jag kan se dig.
Åttaåringen: Jag kan se dig med.
Gittan: Det är hål rakt igenom.
Åttaåringen: Ja, det är där de har skjutit kycklingen.
Jag: Nej, vännen, det är det inte.
Åttaåringen: Vad är det då?
Jag: Det är där grillspettet har varit när de grillades.
Åttaåringen: Jaha...

A tribute

Det här är en hyllning till Trocadero. Läsk kommer sällan in i mitt hus (och Cola är i princip förbjudet), vilket gör att det är desto godare när vi väl dricker det. Idag kände jag ett sug efter Troca. Åttaåringen såg skeptisk ut. Efter att hon smakat fick den 2:a plats som favoritläsk. Själv slängdes jag tillbaka till barndomen. Farmor i Norrland serverade alltid Trocadero. Det var givet att glasflaskorna stod på bordet tillsammans med sju sorters kakor, när det var fikadags - vilket det var tre ggr om dagen.

Några påpekanden bara

Det är inte svårt för Com hem att få kunder, de får det nästan gratis då det ofta är Com hems kablar som finns i hus där folk flyttar in. För att slippa krångel med att göra val, så accepterar kunderna ofta det som redan finns. Sorgligt nog.

Com hem har inte fattat att det numera är service som är avgörande när det handlar om att få kunder att stanna hos dem. Priset lockar först, men i längden vinner bra service. Eftersom de anställda på Com hem har dåliga rutiner och noll känsla för service (vilket kanske inte är deras fel, utan går att skylla på ledningen) så kommer de fortsätta att förlora i längden.

Och ett tips till de som mäter Com hems servicenivå i telefonkontakt med dem: Det finns ingen möjlighet att besvara de fem påståenden om kontakten med er kundservice (som ni ber oss besvara när samtalet är över) om man aldrig ens kommer fram till er kundservice. Vi som verkligen borde vara med i era mätningar har dessutom redan lagt på luren i örat på personalen i kundservice, innan samtalet är slut.

Sedan behöver de som arbetar på Com hem lära sig att vi som kunder vet att det bara är psykologiskt skit som gör att ni använder våra förnamn och verkar personliga när ni ringer till oss. Vi vill inte vara personliga med er (eller någon annan leverantör för den delen). Vi vill ha en professionell affärstransaktion.

Visdom kommer med åldern?

Hur knäppt är det att ha en visdomstand som växer fram när jag närmar mig 40? Vad ska det vara bra för?

Heads up

Åttaåringens favoritsång just nu är Katy Perrys "Hot n cold". Vi försökte lära oss texten utantill under en bilfärd i helgen. I början sjunger Perry något i stil med "you pms like a bitch, I would know". Vilket gav att jag förklarade för Åttaåringen vad PMS är för något(notera inlägget: "Det har hänt att kvinnor begått brott när de lidit av PMS. De har ofta bedömts som icke tillräkneliga av domstol i sådana fall." på länksidan). Det hela avslutades med:
- Det är ofta då jag kan skrika på dig, eller vara mer irriterad på att saker inte blir som jag tänkt.
- Men, mamma, då kanske du kan varna mig och säga när det är du känner det där pms, så jag vet?
- Ja, det kan jag verkligen.
- Då kan jag säga till dig `stopp, har du pms nu?´.
- Mmm, fast det är nog inte världens bästa idé att säga så just då...

The young besserwisser in action

Under några månader har Åttaåringen och jag sett Star Wars-filmerna. 1:an och 2:an (de nya filmerna) gick bra, men 3:an fick hon inte se, den var alldeles för mörk och hemsk, tyckte jag. Så jag berättade den för henne istället, så att hon skulle vara uppdaterad inför 4:an (den första av de gamla filmerna), som vi såg häromdagen. I 4:an återfinns de vitklädda robotgubbarna.
- Men, mamma, man ser ju att det är människor där inuti.
- Ja, du får tänka på att de här filmerna gjordes när jag var liten. Då hade man ännu inte lärt sig att använda datorn och göra robotar som i 1:an, 2:an och 3:an.
- Ahaa...

Sedan kommenterade hon flera saker i filmerna. När de rider på ödlor t ex, hur kan det vara gjort då? Tjaaa... En ser man att det måste vara en elefant som är utklädd, men en stor ödla...jag vet inte. Den ser inklippt ut, så något trick är det ju.

Igår kom Åttaåringen hem och sa att två killar i hennes klass hade lekt Star Wars på rasten.
Den ena sa: Jag vill vara Anakin.
Den andra sa: Då är jag Darth Vader.
Åttaåringen sa: Men...Anakin ÄR ju Darth Vader...
Båda killarna sa: Nääähäää.

Det är tydligt att alla killar som Åttaåringen känner som säger sig ha sett Star Wars har bara sett den dataanimerade filmversionen Star Wars the Clone wars, och kanske TV-serien.

En fjärt i rymden, det är jag

Det var ju givet att det skulle skita sig med Com hem. Så klart att de inte kan bättra sig plötsligt, det sista de gör, innan jag slipper dem helt.

När jag skulle välja digital-TV så valde jag (naturligtvis) att ta en annan leverantör än Com hem, då jag velat bli av med Com hem i flera år.

Så jag loggade in på Com hems hemsida och skrev ett mail där jag sa upp mitt abonnemang hos dem. Sedan tog jag bort dem från mitt autogiro. Jag har varit kund hos dem i 10 år. Jag betalar i tid.

Under en veckas tid hände sedan detta:
En skriftlig påminnelse från Com hem anländer.
En till påminnelse, med påminnelseavgift och avgift för pappersfaktura anländer.
Jag skriver ett brev till dem och förklarar att jag skickat ett mail.
De skickar ett svar, där de säger att de inte fått något mail.
Ett inkassokrav från ett inkassobolag anländer, nu är beloppet fördubblat.
Jag ringer Com hem och får reda på att de har "en miljon kunder och att de inte kan hålla reda på alla mail som dessa en miljon kunder skickar", och nej, de kan inte ta bort inkassokostnaden.

Jag skulle vilja uttrycka mig med färgstarka ord just nu, men jag nöjer mig med: Good riddance. Need I say more?

Den eviga skulden

Som mamma finns det så mycket att känna sig skuldtyngd över. Saker man missar eller glömmer bort.

Idag lämnade jag Åttaåringen på Fritids som om det var vilken dag som helst. Fast det var Åttaåringens första skoldag på terminen och jag var ledig. När jag gick över skolgården såg jag många föräldrar samlas. Jag trodde dock att det bara var de som började i Förskoleklass eller 1:an. Jag tvekade, men gick sedan och handlade.

Vid läggdags grät Åttaåringen för att jag inte var med när fröken samlade alla på skolgården.
- Det gör vi ju varje år, mamma. Alla andra föräldrar var där.

Hur tänkte jag, liksom?

(Det framkom dock efter en stund att alla andra föräldrar inte alls var där...)

Någon har fattat

Jag rensar papper och möblerar om. Hittar en text om utbrändhet, taget från en bok om detsamma. Minns ej författaren, men jag vilar lika skönt i orden nu som jag gjorde när jag levde mitt i den verkligheten för snart fem år sedan (har tiden verkligen gått så fort?!).

"Det börjar med stress och slutar med utbrändhet, kroniskt trötthetssyndrom, fibromyalgi, kärlkramp, högt blodtryck, höga blodfetter, bukfetma, hjärtinfarkt, diabetes, magsår, tarmkatarr, urininkontinens, allergiska eksem, nässelfeber, ångest, depression, panikattacker, fobier, stamning, svettningar, nedsatt immunförsvar, impotens. Till exempel. Listan kan göras lång.

Utbrändhet, utmattningsdepression, hjärnstress, att gå in i väggen, eller som de säger i IT-världen "gå in i taket" är alla uttryck för samma tillstånd. Utbrändhet karaktäriseras främst av trötthet som inte går att vila bort, samt kognitiva begränsningar som låg stresströskel för ljud och ljus.

Många har svårt för att tänka en tanke till slut och kan knappt läsa en tidning. Än mindre en hel bok. Hjärnan fungerar helt enkelt inte som den brukar. Den känns tom, dimmig, bortkopplad. Detta försöker de flesta dölja så länge som möjligt. För det är skrämmande. Och pinsamt. I bilden ingår även nedstämdhet. Ofta har denna nedstämdhet utvecklats till en regelrätt depression. Därav namnet utmattningsdepression.

Utbränd blir man när man ansträngt sig över sin förmåga under en längre tid. Den utbrända undertrycker sina egna behov och kämpar på, trots att orken uppenbarligen tagit slut. Kroppen får aldrig möjlighet att återhämta sig. Till slut klarar den inte av att kompensera för påfrestningarna. Man går in i väggen."

En poetisk tanke

Du
mina gener
spegelbild himlaskön
avbild underbar
handen i min
för älskad
Evigt bunden
vid dig

Men, vänta lite

Så ett stort fartyg (Artic Sea) blev alltså kapat i Östersjön? Är inte det rätt jävla otroligt anmärkningsvärt?

Teknikens under

Besökte Tom Tit med Åttaåringen idag. Jag har aldrig varit där. Fanns mycket att se på. Tror de hade runt 600 st påhitt att titta på eller testa. Vi hann kanske se 100 st. Ändå var vi där i fem timmar. Det är väl därför man ska ha årskort, antar jag. Mycket av det vi såg kände vi igen från Tekniska museet.

Vidderna kallar

Åttaåringens kompis Lorena och hennes familj har flyttat ifrån stan. Vi åker och hälsar på dem. Det är fint där de bor. Jag överraskas av hur fint det är. Tydligen hade jag någon omedveten bild av hur det kunde se ut. Lägenheten är också jättefin. Det är nära till allt; skola, förskola, stadskärnan, och även naturen. Ängarna breder ut sig bakom knuten på deras hus och fåren betar i hagen. Det värker till i själen av något som kan liknas vid en rofylld känsla. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bo där. Ifall jag hade kunnat tänka mig att lämna huvudstaden.

Framtiden är här

När min arbetspraktik nu är slut på förskolan där jag jobbat i nästan en månad så har jag upplevt rätt mycket och tagit mer ansvar än jag borde. Så har jag också blivit erbjuden ett fast jobb där.

Jag har slitit gråtande barn från deras suckande föräldrar. Jag har sett föräldrar lämna barnen och själva vara lediga och dra till stranden för att sola och bada. Jag har tröstat, plåstrat, förmanat och förklarat. Snabbt insåg jag att de ord jag använde mest under dagen var `nej´ och `inte´. Det kändes inte bra. Jag tror på uppmuntran och positiv bekräftelse. Bättre att fokusera på det som är bra, än att nämna det som är dåligt. Det man hör, det tänker man på, och då gör man det mer. Med man, menar jag barnen (men det gäller nog vuxna också).

Jag har jobbat med personal med fem olika nationaliteter och det har varit mycket givande. Kanske kan jag tänka mig att göra det här på heltid. Fast med de minsta barnen? Jag vet inte. Det är underbart att interagera med dem, men det finns andra spekter också. Som en av de invandrade kvinnorna sa:
- Det är ju nästan 10 månader med dåligt väder här i Sverige. Det är galonkläder eller vinterkläder som ska kläs på och det tar lääänge för oss att komma ut med 18 barn. När man väl kommit ut, så är det någon som man behöver byta blöja på. Sedan ska alla kläder av, bytas blöja, äta och sova. Sen byta blöja och på med kläder igen.

Ja, jag vet inte. Det är ju mysigt också.

En annan sorts kultur

På Kulturfestivalen i stan har stickandet tagit över en del...

Mycket fint finns det.

Streetsmart, eller inte

Under sommaren får Åttaåringen köpa det hon vill ha med sina egna pengar. Emellanåt kan jag gå med på att köpa en sak, men leksaker får hon bekosta själv. Tillfälligtvis har hon varit rikare än mig under soammren, så hon lider inte nöd. Hon vill köpa smurfar, men de är så dyra. De kostar 35 kronor. Morfar har berättat att de kostade 3 kronor när jag var liten. Det gav ett långt samtal om hur man måste se på saker i dess rätta sammanhang.

Att Åttaåringen är begränsad till sin egen kassa har i alla fall gjort att leksaksinköpen inte alltid har blivit av. Så hittade hon en topp som hon ville köpa. Den kostade 59 kronor. Jag tyckte det var en relativt onödigt inköp, så hon fick bekosta den själv.
- Men, mamma, kan inte du betala hälften?
- Okej, jag kan betala 30 kronor.
- Bara 35, du kan väl betala 35?
- Nej, jag betalar 30, det är ändå mer än dig.
- 59 minus 30 är...29. Okej da.

Listig, men inte SÅ listig

Jag ska duscha och Åttaåringen är inne i badrummet. Jag går ut naken för att hämta en handduk och Åttaåringen drar häpet in andan.
- Men mamma...!!
- Vad då?
- Musikmannen kan ju se dig naken!
- Jaha...
- Tänkte du inte på det?!
- Jo...men han har redan sett mig naken.
- Va? När då?
- Jaa...när vi sover...visste du inte det?
- Nej, jag visste inte att ni sov helt nakna, det har inte jag sett.
- Nej, men ibland gör vi det.

En poetisk tanke

Spindel, spindel
på väggen där
säg mig
vem som vackrast i hemmet är

No problem

Idag har jag varit med Musikmannen och firat Jamaicas Independence day. Det var en upplevelse. Jag fattar knappt vad jamaicaner säger. Jag vet dock att någon mätte ett avstånd i furlong. Vem gör det längre? Många gick runt med tröjor där det stod "no problem" och det är just den attityden de verkar ha. Vilket är rätt skönt. Så osvenskt det kan bli, liksom.

Nästa helg befinner sig Musikmannen på festivalen i väst och inom kort är det klubbspelning igen. För övrigt är det svårt att röra sig på stan med honom utan att vi träffar på någon som han känner inom musikbranschen. Det är alltid lika fascinerande. Det är en värld jag lever rätt långt ifrån.

It´s a funny feeling this thing called love, or whatca may call it

En månad sedan jag träffade Musikmannen senast. Efter några timmar tillsammans känns det som om vi träffades igår. Inte blir det värre av att han använder sig av superlativ och gör så att jag får hybris. En man som denna har jag nog aldrig tidigare träffat i mitt liv. Han är så märkbart annorlunda och udda. Med det inte sagt att allt är positivt. Det är dock underbart. Just nu.

Så svensk man kan bli

Jag är en sån där som gillar att skriva listor. Dessutom tycker jag att det är bra när man nästan är övertydlig och jag klargör gärna vad som gäller genom meddelanden eller små lappar. Ja, jag tar bort toppen på jordgubbarna med en kniv och, ja, jag kastar ibland matrester (om jag sparar dem, så gör jag i alal fall aldrig någon gryta på dem). Och, ja, jag ber ibland mittbarns vänner att gå och sätta sig i ett annat rum, eller gå hem, när vi ska äta. Varför gör jag det sista egentligen? Det måste handla om någon form av "sköt-dig-själv-mentalitet", där man inte ska försöka styra andras liv, eller vad...? Jag gör så mycket annat som tydligen är så himla svenskt, har jag fått höra otaliga gånger från olika personer i år. Det känns rätt bra.

Det är mycket nu

Fridah Jönsson ställer frågan som jag har ställt ett antal gånger. Var är föräldrarna?

När livet handlar om att bli uppmärksammad och tonåringar pratar om att vilja bli berömda, för att inte bara vänner och familj ska minnas en (från ett program på MTV), så kanske det inte är så konstigt att samhället ser en aning snedvridet ut. När jag ser otaliga föräldrar i konstant kommunikation genom öronsnäcka eller mobil och barnen, små som stora, lämnas utanför, finner jag det dock inte så konstigt att barnen vill ha just uppmärksamhet, på vilket sätt det än går att få.

Kanske handlar det mer om att vuxna ska vara just vuxna - eller kanske har konceptet "vuxen" skiftat betydelse i dagens samhälle? När barn i förskola och de första åren i grundskolan kommer hemifrån och berättar att de sitter framför dator och TV-spel timmar i sträck så blir jag bekymrad. När sedan föräldrarna visar sig inte kunna säga nej till barnet, eller (än värre, i mina ögon) sitter och spelar med barnet (och då menar jag inte en liten stund, som sällskap och tolkar spel och det barnet upplever, utan så länge att det blir för sent på kvällen eller dylikt), så blir jag mer bekymrad. När det sedan finns vuxna pedagoger som undrar hur det kommer sig att dessa barn inte kan sitta still och vara tysta eller lyssna till en bok så blir jag mest förvånad, men även bekymrad.

Vi i personalen på förskolan diskuterade våldet, som verkar komma allt närmare våra "Svenssonliv", och var man skulle kunna tänkas flytta för att få det lugnare. Det är då jag reagerar precis som vanligt: varför ska vi fly? Borde vi inte slåss? Och då menar jag inte fysiskt, utan enbart genom att stanna kvar, stå pall, och visa att vi bryr oss om det samhälle som vi lever i så kan vi väl vara tillräckligt bra förebilder som vuxna?

En poetisk tanke

Ömmande leder
bara fötter
tassande
hårda sulor
mot mjuka
små moln
svävande
svindlar
utan fotfäste

To be or not to be

Så, vad vill jag jobba med då: på förskola eller med de yngre barnen i grundskolan? Tre personer i personalen på förskolan där jag är har ställt mig frågan. Vad är roligast, vad är bäst? Jag inser att det är nästan omöjligt att svara på. Det beror helt på.

Förskolan som är jag är på nu är helt underbar. (För att inte nämna att jag ju har noll ansvar, så jag bara ÄR. Jag leker med barnen, jag kan ta det lugnt med dem. Det vilar inget ok på mina axlar.) Samtidigt vet jag ju att där finns ansvar och krav också. Då talar jag om administration. Att leva upp till läroplanen eller annat, som t ex Barnkonventionen, är en självklarhet och inte särskilt svårt inom förskolan. Tycker jag. Fast det beror ju också på situationen. Jag har varit på förskolor där det är en svårighet.

När jag sedan betraktar grundskolan så är det en helt annan blick jag använder. En vuxnare, mer sträng blick. Tyvärr är det största jag ser oket som läggs på lärarnas axlar för att kunna leva upp till alla administrativa ålägganden. Det lockar inte. Att möta barnen lockar mig dock enormt.

Egentligen skulle jag vilja jobba med barn när de är ca 5 år, och när de är ca 8 år, men det är ju en omöjlighet.

Personalen på förskolan tycker att jag är som gjord för jobbet som förskollärare. Ändå har jag inte tagit något annat ansvar än att interagera med barnen i alla situationer tänkbara. Så det måste ju vara dessa ögonblick de baserar sitt utlåtande på. På köpet har jag nästan fått tinnitus.

Återstår att se vad framtiden har i sitt sköte.

Kvitto

Den här veckan är det ny personal på förskolan där jag jobbar. Den ordinarie personalen är tillbaka. Personalen som jag jobbat med i ett par veckor har återgått till andra förskolor. De lämnade dock ett meddelande till den personal som jag nu jobbar med: "Hon är bra."

Inom några timmar med den ordinarie personalen fick jag ett arbetserbjudande. Det känns bra. Fast att jobba med blöjbarn. Jag vet inte. Det är lite väl långt ifrån det jag strävar efter, tror jag. Eller är det det?

Så det kan bli

Hämtade Åttaåringen direkt efter lunch. Åkte till högskolan och lånade böcker på biblioteket till min kommande kurs. Åkte till Farsta centrum för att möta Smilla och hennes två barn. Tog en glass på ett hamburgerställe innan vi åkte vidare till en restaurant nära Globen. På hamburgerstället blev Åttaåringens ryggsäck kvar. Jag kan bara banna mig själv, jag brukar alltid ha koll på alla saker. Hej då koftan, väskan, serietidningar, biblioteksböcker, bibliotekskort, keps, teckningar och diverse andra papper. Inget vi kommer att gräma oss alltför länge över att vi förlorat. Kan jag säga nu. Åttaåringen var mest upprörd över serietidningarna. Som är 28 år gamla.

Hur blev det så?

En väninna har träffat en kille via en sida på internet. Jag vill se hans profil, så jag lägger upp en egen profil för att kunna läsa hans. Det tar inte många timmar förrän jag har fått flera förslag om att träffas. I första hand är dessa förslag från gifta män (som inte sticker under stol med att de ÄR just gifta) och de vill träffas under dagtid. Det finns flera anledningar till att jag inte har något till övers för giftermål. Jag erkänner. Brist på tillit är en av dem.

Gör kvinnor också så här?

En poetisk tanke

Visst minns du
natten
mänskligheten vacklar kort
fjärran från insikt
ingen har sett dig
sedan du hörde
den feta kvinnan sjunga

My home is (not) where I lay my hat

Det var sex år sedan jag flyttade senast. Innan dess har jag flyttat ungefär 12 gånger - som barn med mina föräldrar och som vuxen på egen hand. Endast två hem har inte varit permanenta, utan ett tillfälligt boende. Då har jag känt mig rotlös. Jag måste veta var mitt hem är, jag måste ha en stabil bas. Jag tror inte att jag skulle kunna leva med kappsäcken på ryggen en längre tid.

Musikmannen hävdar att han inte har något hem. Han har ingen stabil bas, han är rotlös och det är han nöjd med. Fastän han letar något litet mer stabilt nu, han vill hitta en bättre bas, främst för att det nog är bättre för hans avkomma.

Jag funderar också på att byta läge, men inser att jag drar mig för det.

Jag beundrar dem som inte bara byter bostad, utan även flyttar utanför stan, eller rätt långt bort. Jag skulle nog aldrig kunna lämna huvudstaden. Kanske är det lättare när man är inflyttad från början, att ta sitt bohag och flytta bort från staden igen.

Kan inte polisen förbjuda alla vapen?

Undrar Åttaåringen, när våldet kommer närmare oss.

Några gåtor jag inte kan lösa

Om man som förälder har sagt att ens barn ska gå på dagis (förskola) eller fritids under sommaren - eller alla andra dagar, resten av året, för den delen - men sedan visar det sig att barnet inte ska komma den dagen eller den veckan.

Varför meddelar man då inte dagis/fritids hur det blir? Förstår man inte som förälder att ens barn är anmäld till en verksamhet, ett företag, som måste planera semester, personalnärvaro, matinköp och annat? Och hur tänker man när man lämnar sitt barn på dagis/fritids mellan 11.30-14.30?

Sedan fascineras jag över de enorma klädmängder som blir kvarglömda i skolan och på fritids, och sedan aldrig tas hem igen. Saknas inte de kläderna hemma?

På Parkteaters bioföreställning

Idag har vi sett Sprätt Hönskabaret och det var givande. Jag rekommenderar varmt. Trots lätta skurar så kunde de genomföra de skruvade dansnumren. Bäst var när de körde "All chicken streetstyle" och agerade homies i hönsskepnad.


Intill oss satt en ung kvinna med en 11-årig flicka som hade en lätt utvecklingsstörning. Precis som vi, åt de medhavd matsäck innan teatern började. När flickan hade ätit upp tre stora wraps och höll på att sätta i sig innehållet i en godispåse så frågade kvinnan henne:
- Blev du mätt på lunchen.
Skakande huvud.
- Blev du inte? Hur mycket kan du få i dig?
Godispåsen hölls upp.
- Ja, men jag menar inte godiset, jag menar lunchen. Blev du mätt på lunchen?
Nickade huvud.
- Du behöver inte äta upp allt godis, du kan spara det.
Skak på huvudet. Grävande i påsen.
- Är du säker att du ska äta det nu? Ska du inte spara det tills föreställningen börjar och äta det då?
Skak på huvudet. Grävande i påsen.

Curling - eller avundsjuka?

Slussen, i kön till Djurgårdsfärjan. Bakom mig står tre tjejer (ca 16 år). Dressed for success. En av dem berättar med drypande avsmak för de andra att hon var på Grönan för några dagar sedan och där var det en morsa med tre ungar.
- Hon stod med ungarna i kön, de var typ 8, 10 år gamla. När ungarna hade gått in sa morsan typ bra `ja, jag går väl och ställer mig i kön igen då´. Liksom, vad då, ba, varför då? Jo, för att ungarna inte skulle behöva stå i kö så länge igen när de hade kommit ut.
De andra två tjejerna ler och säger något i stil med `ahaaa´, som att det var en schysst morsa. Sen fortsätter den första:
- Asså, ba, vad då, kan inte ungarna stå i kö själva liksom?!? Snacka om värdelöst, vad fan ska morsan stå där för??
De andra två ser aningen förvirrade ut och säger ingenting.