Det är mycket nu

Fridah Jönsson ställer frågan som jag har ställt ett antal gånger. Var är föräldrarna?

När livet handlar om att bli uppmärksammad och tonåringar pratar om att vilja bli berömda, för att inte bara vänner och familj ska minnas en (från ett program på MTV), så kanske det inte är så konstigt att samhället ser en aning snedvridet ut. När jag ser otaliga föräldrar i konstant kommunikation genom öronsnäcka eller mobil och barnen, små som stora, lämnas utanför, finner jag det dock inte så konstigt att barnen vill ha just uppmärksamhet, på vilket sätt det än går att få.

Kanske handlar det mer om att vuxna ska vara just vuxna - eller kanske har konceptet "vuxen" skiftat betydelse i dagens samhälle? När barn i förskola och de första åren i grundskolan kommer hemifrån och berättar att de sitter framför dator och TV-spel timmar i sträck så blir jag bekymrad. När sedan föräldrarna visar sig inte kunna säga nej till barnet, eller (än värre, i mina ögon) sitter och spelar med barnet (och då menar jag inte en liten stund, som sällskap och tolkar spel och det barnet upplever, utan så länge att det blir för sent på kvällen eller dylikt), så blir jag mer bekymrad. När det sedan finns vuxna pedagoger som undrar hur det kommer sig att dessa barn inte kan sitta still och vara tysta eller lyssna till en bok så blir jag mest förvånad, men även bekymrad.

Vi i personalen på förskolan diskuterade våldet, som verkar komma allt närmare våra "Svenssonliv", och var man skulle kunna tänkas flytta för att få det lugnare. Det är då jag reagerar precis som vanligt: varför ska vi fly? Borde vi inte slåss? Och då menar jag inte fysiskt, utan enbart genom att stanna kvar, stå pall, och visa att vi bryr oss om det samhälle som vi lever i så kan vi väl vara tillräckligt bra förebilder som vuxna?