När min arbetspraktik nu är slut på förskolan där jag jobbat i nästan en månad så har jag upplevt rätt mycket och tagit mer ansvar än jag borde. Så har jag också blivit erbjuden ett fast jobb där.
Jag har slitit gråtande barn från deras suckande föräldrar. Jag har sett föräldrar lämna barnen och själva vara lediga och dra till stranden för att sola och bada. Jag har tröstat, plåstrat, förmanat och förklarat. Snabbt insåg jag att de ord jag använde mest under dagen var `nej´ och `inte´. Det kändes inte bra. Jag tror på uppmuntran och positiv bekräftelse. Bättre att fokusera på det som är bra, än att nämna det som är dåligt. Det man hör, det tänker man på, och då gör man det mer. Med man, menar jag barnen (men det gäller nog vuxna också).
Jag har jobbat med personal med fem olika nationaliteter och det har varit mycket givande. Kanske kan jag tänka mig att göra det här på heltid. Fast med de minsta barnen? Jag vet inte. Det är underbart att interagera med dem, men det finns andra spekter också. Som en av de invandrade kvinnorna sa:
- Det är ju nästan 10 månader med dåligt väder här i Sverige. Det är galonkläder eller vinterkläder som ska kläs på och det tar lääänge för oss att komma ut med 18 barn. När man väl kommit ut, så är det någon som man behöver byta blöja på. Sedan ska alla kläder av, bytas blöja, äta och sova. Sen byta blöja och på med kläder igen.
Ja, jag vet inte. Det är ju mysigt också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar