Jag tror att Musikmannen tycker att jag är übersvensk. Vi är alltså väldigt olika. Fast han vill inte klä tankarna i ord riktigt. Han överöser mig med komplimanger och pratar om annat när jag för upp ämnet på agendan.
Vi lever så olika liv och har knappt tid att ens föra en normal konversation med varandra. Jag funderar på vad vi får ut av varandra egentligen. Det är väl så att när det inte finns rum för något annat så kvarstår endast de fysiska behoven. Så närhetsbehovet tillfredsställs temporärt. Vi har inte ett förhållande. Vi är knappt på ett datestadium längre. Är det tillräckligt för att överleva? Ja, det kanske är det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar