När jag bänkar mig och väntar på att en artist eller en konsert ska börja så kan jag härda ut väldigt länge. Jag är rätt bra på att vänta. Jag tar med mig saker att läsa och äta. Jag planerar min väntan. Jag var rätt bra på det när jag var yngre också, vill jag minnas, även om jag stod klämd för att se Carola, John Farnham, the Rolling Stones eller vem det än var.
Det är när evenemanget börjar som jag flippar. Då orkar jag liksom inte längre. Då vill jag gärna gå. Även om det är rätt bra, så har det hänt att jag har gått efter en kvart, även om jag väntat i timmar. Hur är jag funtad då?
Ikväll var jag med Åttaåringen i Vitabergsparken och såg på Cullbergsbaletten. Jag tror att det är tredje sommaren i ordningen som vi gör detta. Den här gången satt vi bara i ca 40 minuter och väntade. Båda hade något läsbart och vi hade fika med oss. Frid och fröjd, ingen hade några klagomål. Så började det och det tog bara tio minuter, sedan ville Åttaåringen gå. Jag hade också kunnat tänka mig det. Nu hade jag dock bestämt mig för att klara en timme. Till min förvåning kunde jag denna gång följa något av "handlingen" i dansen och poänterade saker för Åttaåringen. Inom kort var vi båda rätt begeistrade och slutnumret var underbart, även om dansen där ett par konstant var låsta i en puss var helt outstanding. Åttaåringen tyckte dock att männen dansade bäst. Själv tyckte jag att det var bäst när männen gick runt i bara kalsonger. Det hela var värt väntan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar