Våld är inte alltid våld. Eller?

När pojkarna (ja, det är enbart pojkarna som konstruerar dessa lekar) på förskolan bygger "pangare" - skjutvapen - av byggklossarna, eller använder spadarna till att panga på andra barn så försöker vi i personalen alltid att ändra deras lekmönster. Somliga i personalen är handfasta och vägrar att låta pojkarna ha dessa material ifall de leker dessa ("destruktiva") lekar, andra - som jag - försöker att ändra deras lekmönster genom att leda pojkarna in på andra lekar, där materialet får andra funktioner. Jag tror inte på att bara säga `nej´, vi måste också ge ett alternativ som är bra, eller handfast visa andra exempel på vad materialet kan användas till. Varje gång tänker jag dock: vad gör det för skillnad? Vi lekte också cowboys och indiander när jag var liten, många barn hade skjutvapen i plast, och inte blev vi mindre empatiska för det. Eller blev vi det?

Dessa tankar slår mig när jag är på biografen Sergel och inväntar filmen "Megamind" tillsammans med Nioåringen. Intill oss står två familjer som just kommit ut från en biosalong, de har sett "Narnia". En av pojkarna (ca 6 år) har ett plastgevär i sin hand. När de vuxna börjar prata går pojken fram till fönstret, ställer sig på knä, lyfter sitt gevär och siktar ut mot Sergelgången. Inom kort reagerar pojkens mamma kraftigt och säger åt honom att inte göra så. Pojken ser väldigt frågande ut.
- Men jag siktar ju inte mot någon!
- Ja, men det ser inte trevligt ut.
Den andra mamman tillägger:
- Ja, särskilt i nuläget, med alla poliser överallt, man vet aldrig vad folk kan tro.
Pojken ser förbryllad ut, men sänker geväret och de lämnar biografen.

Innan biofilmen, jag ska se med Nioåringen, visas en reklam för något som har med mäklare eller fastigheter att göra. Jag tycker att reklamfilmen är bra underlig. Reklamen består av olika scener där det sker saker som gör folk ledsna eller olyckliga, men sedan blir det bra igen. Verkliga människor, inte tecknade. Det är tyst i salongen ända fram till sista scenen, då tre män står i en snötäckt skog och pratar. En man fäller ett träd som träffar en av de andra rakt i huvudet, vilket gör att han krossas mot marken, mosad av trädet. Jag får omedelbart en obehagskänsla. Större delen av (barnen i) publiken skrattar dock högt i detta ögonblick. Strax därpå kliver den mosade mannen - levande, men några huvuden kortare - in till en bar där hans gråtande kompisar lyser upp. Kontentan är att vi väl alla gillar lyckliga slut (alltså en bra fastighetsaffär...?).

Är det bara som jag inbillar mig eller blir gränsen tunnare och tunnare? Mellan verklighet och det som är på låtsas alltså. Visst, jag är också uppvuxen med t ex Tom och Jerry som slår ihjäl varandra om och om och om igen, men det är så låtsas det kan bli; det är tecknat. TV-spel, filmer, reklam, allt ter sig mer och mer fjärmat från empati och verklighet.

Detta slår mig ännu en gång när jag nu precis har sett färdigt filmen "Kick-ass", som jag hyrde hemma via boxen. Trailern visar filmen som relativt harmlös och några gånger tidigare har Nioåringen och jag funderat på att hyra den, men 15-årsgränsen har stoppat mig. Vilket jag är glad för nu. Cirka 20 minuter in i filmen har det grova våldet och snacket om sex redan varit alltför mycket för vad jag tycker att min Nioåring borde möta. Själv börjar jag ana oråd. Vad är detta för sorts film? Sedan börjar en berg-och-dalbana av orgier i blod och våld, allt till galet bra matchad musik. Jag skrattar rätt ofta, då det hela ter sig så enormt absurt att det inte finns något annat att göra. Några gånger ryggar jag tillbaka p g a alltför starka scener. Jag inser att filmen är som en korsning av "Kill Bill" och "Matrix" (fast med en ännu mindre tjej i huvudrollen). Överdriven, alltför blodig och våldsam, men med ingen aning om dess innehåll i förhand så är filmen jättebra. Det är riktiga människor, men ter sig som en tecknad film. Som så mycket annat numera.