I våras var det min älskade katt som lämnade oss. Nu har fisken gått (simmat) och dött. Gråt och tandagnisslan. Tillsammans med Nioåringen räknade jag ut att vår vackra slöjstjärt blev nästan nio år. Vi begravde den i skogen, på en dold, men markerad plats. En aning sorg i mitt hjärta, men i stort mest lättnad, över att slippa städandet och pumpljudet.
Ovanpå den lilla sorgen två stora, mänskliga, förluster när två av mina nära väninnor förlorade sina mammor. Hastigt, men inte lustigt.
För mig själv känns det som ett år fyllt av brytpunkter. Starka känslomässiga upplevelser och insikter.
Jag tycker at det räcker nu. Jag vill vila i varandet ett tag nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar