Lugnet själv

Idag började morgonen med brinnande smärta i halsen, efter ännu en svettig natt. Snart två veckor nu. Ohållbar situation. Lämnade Nioåringen i skolan och gick till doktorn och satte mig utanför hans rum.
- Du måste boka tid, sa sköterskan.
- Jaha, sa jag och fortsatte vänta. Jag vet att min doktor är mänsklig. Jag var där i fredags och mina besvär har inte gått över, de har snarare förvärrats. Han MÅSTE se allvaret. Vilket han gjorde. Jag fick en tid omgående, och prover togs. De visade ingenting. Remiss till halsspecialist. (Som jag tänkte ringa redan för en vecka sedan. Why, oh, why följde jag inte den magkänslan?) Halsläkaren glor in i min näsa och in i min hals, och ned i min hals. Sedan tar han en liten kamera och stoppar in den i min näsa och fortsätter ned i halsen. Kollar stämbanden, magmunnen, rubbet.
- Känner du aldrig att du har sura uppstötningar?
- Nej, aldrig.
- Problem med magen?
- Nej, inte mer än tidigare i livet...
- Nähä, men jag ser att det är magsaft som kommer upp och fräter, det är det som gör ont.
- Va??
- Det är ganska vanligt.
- Det skulle jag aldrig ha gissat...
- Jag behandlar säkert femton personer i veckan för det.
- Oj...
- Jag skriver ut Losec.
- Jahapp...

Så ringer jag till min kollegor och de blir mäkta förvånade.
- Vaa?! Har du magsår? DU!? Du är ju lugnet själv!!

Jaså, det är så de ser på mig. Det förklarar en del. Och bevisar väl att mitt medvetna handlade - att bl a inte visa att jag stressar upp mig på jobbet, att tänka efter innan jag talar och inte vara alltför impulsiv - har betalat sig. Men den inre stressen, som jag håller dold, det är ju den som är värst, det är ju den som tär på mig. Det är ju den som står mig upp i halsen, och vill ut...