De senaste sex månaderna eller så (har förträngt, kanske är det längre) har Nioåringen blivt mycket mer negativt inställd till det mesta. Särskilt då sånt som jag kan föreslå, eller be henne göra. Under den här sommaren har det hela eskalerat. Mitt motto till Nioåringen har blivit "våga säga ja", och jag har berättat om filmen "Yes man". Som den paragrafryttare Nioåringen är, så sa hon bara:
- Om jag ALLTID skulle säga ja, så skulle det ju inte sluta så bra.
Nä, just det, det var bara ett exempel Helge.
- Gå ut och lek på gården, med dina kompisar.
- Nä, det vill jag inte.
- Idag kan vi gå en promenad till stranden.
- Nä, det vill jag inte.
- Kom, vi går och handlar.
- Nä, det vill jag inte.
- Kan du prova de här kläderna?
- Nä, aldrig. När jag blir femton kanske.
- Du kan gå hem själv från skolan idag.
- Nä, det vill jag inte.
- Annars kommer jag och hämtar dig senare.
- Nä, det vill jag inte.
Det känns som att banka huvudet in i en tegelvägg emellanåt. Aldrig en chans, aldrig en ljusglimt. Ändå har mitt eget motto det här året varit att alltid försöka bejaka livets alla nycker. Allt Nioåringen ville hitta på under semestern följde jag med på. Jag hoppas verkligen att den här negativa inställningen är en övergående fas. Ibland tänker jag på en studentkamrat som hade tonårsbarn. Min kamrat sa att det aldrig tar slut, det är som en enda sträcka av trotsåldrar, i olika nivåer. När, åh, när träder det sunda förnuftet in?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej,
Kan ju trösta dig med att säga att som tio-tolvåringar är de underbara.
Härligt upplyftande blogg du har. Kommer att kika in här fler gånger.
H-ar
Mille
Tack och lov! :-) Och, tack!
Skicka en kommentar