Jag minns TV-reklamen, från den korta tid som jag bodde i New York. Ibland tänker jag frasen när jag ser ungar som löper fritt, vind för våg. Som här på Resorten. Jag mår dåligt övrigt att se hur lite koll de flesta föräldrar har på vad deras barn gör. Det är som om hela det skyddade området inom resortens väggar och murar är alla barnens lekstuga. Särskilt efter mörkrets inbrott, och överallt där det är mörkt. I varje dold vrå, borta från scenens spotlight - och många föräldrars drinkdimmiga ögon - där mobbas barn ut, där slåss de, och där kastar de saker omkring sig. Som om de inte får ur sig sina frustrationer på annat vis, och vid en annan tid. Alla hämningar släpper i gruppbildningar. Jag pratar barn i åldrarna 5-12 år. Det är fascinerande. Och skrämmande. Tonåringarna surfar på Facebook och spelar biljard.
Jag har sett skandinaviska barn sparka, slå och bita sina föräldrar, utan att få någon form av reaktion tillbaka (vilket gör att jag inte tycker att det är så konstigt att barnen gör på det sättet). "Man vill ingiva människor någon slags känsla...till vad pris som helst."
Vad varken Nioåringen eller jag har sett är mörkhyade människor (och då menar jag inte solbrända). Vi har räknat till totalt fyra personer på hela resorten. Två av dem är personal. Här är en majoritet av gästerna linblonda.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar