Igår såg jag en snutt av filmen Cellular med Kim Basinger i huvudrollen. Handlingen spinner på att Basinger är kidnappad och lyckas ringa ett nummer på måfå, når en killes mobiltelefon och hans fortsatta agerande för att rädda Basinger. Jag har sett filmen tidigare, den är hyfsat dålig.
Det är dock filmen som poppar upp i min skalle när Nioåringen ringer och gråter. Hon är hemma hos min mamma - mormor - som nu har blivit psykopat. Jag hör min mamma skrika i bakgrunden, många förnedrande ord åt Nioåringen. Jag blir så upprörd att jag knappt kan andas. Nioåringen vill inte följa med på det som hennes mormor planerat, och när planerna nu ska kasseras har mormor blivit så upprörd att hon håller på att explodera. Sällan har jag hört Nioåringen så rädd, hon vill inte lägga på luren, hon vill inte bryta kontakten med mig, tryggheten, hon gråter ohejdat. Mormor sliter luren ur händerna på Nioåringen och skriker åt mig; jag har en värdelös unge, jag är värdelös som har uppfostrat en värdelös unge, och hon orkar inte med oss längre. Sammanbiten lyckas jag tillslut få prata med Nioåringen igen, som desperat inte vill kapa linan, fastän jag försäkrar att jag är på väg. Jag tar första bästa bil. Mormor fortsätter att skrika i bakgrunden, sedan hör jag bara hur hon väser att hon ska ringa, "hit med luren", och sedan blir det tyst i andra änden. När jag väl är på väg för att hämta Nioåringen, så ringer hon upp mig igen, hon har kommit åt telefonen, hon snyftar nu mer lugnt. Då har även mormor lugnat sig en aning, och med lismande ånger i rösten hör jag henne säga till Nioåringen: "Du är väl inte rädd för mig?".
Det räcker nu. Det är JAG som inte orkar mer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar