Ett fåtal gånger under sjuåringens liv har det hänt att hon varit hungrig när hon ska sova. Då är det omöjligt för henne att sova. Hon börjar storgråta. Så får hon äta en banan eller ett kex eller dylikt (och borsta tänderna igen) och sedan somnar hon snabbt.
Sjuåringen hämtades av sin morfar idag. När hon sedan skulle sova så berättade hon att hon klivit på en frusen vattenpöl med morfar och då berättade han för henne om när han var liten, kanske 4 år. Han hade hoppat i en pöl med sina sandaler, men i pölen fanns en brunn och den var utan lock, så han höll på att sjunka ned, men han tappade en sandal och kom ur pölen. Han sprang hem till sin mamma (min farmor) och berättade upprört vad som hänt och förklarade det med att det hade känts som att han "försvann under jorden". Hans mamma blev arg för att han hade hoppat i en pöl, fastän han inte fick. Så han fick gå och lägga sig utan mat.
- Förstår du mamma, utan mat!
- Ja, stackars honom! Tänk om du skulle få göra det någon gång. Då skulle du vara så hemskt ledsen.
- Då skulle jag inte sova.
- Jo, tillslut skulle du somna ändå.
- Nej, aldrig, jag skulle aldrig sova.
- Jo, tillslut blir man så trött så man somnar av utmattning.
- Nej, jag skulle aldrig sova, jag skulle vara vaken hela natten om jag inte fick någon mat!
- Okej då...
Mina tankar var hos de barn som har det så ofta, inte bara här i Sverige utan överallt i världen, men det vågade jag inte yppa. Då hade hon också tänkt på allt det hemska - och inte kunnat sova av den anledningen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar