Trivs jag på Stockholm Universitet i Frescati? Nej, inte riktigt. Det är så himla slutet och känns så krystat. Nu har jag hört fyra klasskamrater som påpekat, vid olika tillfällen, att studenterna på SU verkar vara så himla annorlunda (läs: udda, särskiljer sig) mot de som går/gick på Konradsberg. Jag håller med. Jag kan dock inte bestämma mig för om jag tycker att det är en bra eller en mindre bra sak. En sak jag verkligen inte förstår mig på med universitetet är: hur kan alla matställen sälja så satans dyr mat? Överallt säljer de något överskattade Gooh! Hur har studenterna råd? Är det rikare studenter här, än på Kungsholmen? Ja, kanske. Vi måste betala 4000:- för resan till England. Inte ens hälften av studenterna i min klass söker extralån från CSN. Hur kan de ha så mycket pengar över? Eller så har de fattat att de ska betala ännu...
Trivs jag med den här kursen? Jo, det gör jag. Studenterna i mitt studentarbetslag är riktigt sköna brudar. Vi fyra är i åldrarna 22, 25, 37 och 43. Hittills har en fått missfall, en pappa har dött och en har varit sjuk. Inget av det har hänt mig, jag är hittills den som alltid varit närvarande. Det är underbart roligt att prata engelska dagarna i ända. Några av lärarna kunde dock gärna ställa lite mer öppna frågor och inte agera dåliga exempel på lärare, där vi ska gissa vad de tänker. Arbetsbördan kunde väl gärna fått vara en aning lättare också. Jag vet inte hur jag ska överleva. Vfu, tenta, Englandsresa, tenta, vfu, tenta, tenta och tenta. Så ser livet ut fram till mitten av januari. Jag försöker att inte tänka på det, då kommer jag inte att kunna andas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar