Äckligt blod

"Mamma, tror du på Gud och Jesus?", frågade sexåringen. Jag sa att jag tror på att det säkert funnits en man som hette Jesus och att jag tror på mycket olika saker, en egen sorts gud bland annat, men att man får tro på det man själv vill. "Jag tror på Gud och Jesus, för det gör mormor", sa sexåringen då. Fint. Då hänger vi med mormor till kyrkan en sväng.

För några veckor sedan skulle sexåringarna ta nattvard och några dagar innan händelsen skulle äga rum försökte prästen förklara hur det hela skulle gå till. Det mesta gick nog in i ena örat och ut i det andra på barnen, utan reflektion, förutom att prästen sa att man behöver vara döpt för att ta nattvard. Flera av sexåringarna visste inte ifall de var döpta och de som inte var det ville nu absolut döpa sig - för att kunna vara delaktiga och göra det som flera kompisar skulle göra.

När så nattvarden skulle tas skuttade många sexåringar fram, tog sitt "bröd", doppade det i "vinet" (druvjuice) och satte sig. När min sexåring mumsat klart kom kommentaren: "får man inget mer bröd?"

Vid nästa tillfälle sa jag redan hemma till sexåringen: jag kommer inte att ta någon nattvard, ska du göra det? "Ja!" Vet du då varför man tar nattvard, vad är det för något? "Ja, det är bröd och vin!" Ja, men varför tar man det? Sexåringen funderade, men visste inte. Så jag berättade att det är Jesu kött och blod, att man äter och dricker en del av hans kropp, för att bli en del av honom och bära med sig en del av honom. ("Så barbariskt, måste du berätta det?!", sa mormor senare.) Sexåringen såg äcklad ut, men tyckte att det var okej.

Så det mumsades oblat igen och efter en kort stund kom den käcka kommentaren: "Jesu kropp smakar gott." Och efter en stunds betänksamhet: "Men Jesu blod smakar inte så gott."

Jag måste medge att gemenskapen är fin inom kyrkan, men jag kan inte komma ifrån att det också är lite som en sekt (i en negativ bemärkelse).