Barnets rätt till respekt?

Jag tittade på SVT2, Tema skolan:vikarien, för ungefär ett år sedan. Det var en dokumentär där vi fick följa några högstadieklasser och lärare i Hallonbergsskolan utanför Stockholm. Invandrartätt, utbrända lärare och föräldrar som inte bryr sig var mitt första intryck. Vi fick se lektionerna och det var helt sanslöst bedrövligt.

Till en början blir jag rätt invandrarfientlig och undrar var elevernas respekt finns (och, ja, jag vet att det sett ut så här LÄNGE nu) och tycker att det är helt ofattbart. Men när man får se mer blir jag bara ofantligt frustrerad och ser storögt på hur läraren offrar sina lediga stunder, kvällar och lov åt att tröstlöst försöka få kontakt med föräldrar, att ens få dem att dyka upp till ett "kvartsamtal", hjälpa eleverna med läxor på kvällen osv.

Kanske är det här ett extremområde att ta som exempel, men det verkar ju vara en ihållande trend genomgående i samhället: det finns inte mycket respekt och vanligt hyfs kvar någonstans och det är så makalöst sorgligt - i alla aspekter, för eleverna, de unga, som inte kan tillgodogöra sig det de borde få möjlighet till, men även för lärarna som inte ges möjlighet att sprida den kunskap de besitter i samspel med eleverna.

Varför finns det inte mer resurser i skolan; man pratar om mindre barngrupper i förskolan, varför inte fler lärare per barn även i grundskolan?

Tanken som stannar kvar hos mig är dock: var tusan är föräldrarna i allt detta? Varför är det så att det finns så många föräldrar som inte orkar bry sig, så till den milda grad att de redan från början lämnar vidare individer till samhället, att fostra och forma för att de själva väljer att inte göra det? Och vad är det för ett samhälle som väljer att ta på sig det enorma ansvaret utan att ha en stabil grund att bygga på?

Är det någon som orkar bry sig längre?