Ett sorts analt tänkande som jag (inte) gärna för vidare

När vi (läs: jag) packade Åttaåringens väska för hennes vistelse hos Pappan så räknade jag med att de ska slippa tvätta. Det blev till att packa större delen av Åttaåringens garderob för en veckas vistelse.

Sedan insåg jag att det ofta har hänt att saker inte kommer tillbaka därifrån. Hur kan jag göra för att undvika att något lämnas kvar, utan att göra Pappan förargad? En lista! (Pappan lär tycka att jag är en idiot, men det gör han säkert ändå, så...)

Så jag berättade för Åttaåringen att ibland brukar jag skriva upp det jag packar ned, så är det lättare att veta att allt kommer med hem igen när man ska åka tillbaka, det är bara att läsa på listan. Åttaåringen tittade på mig som om jag var helt galen och undrade om det verkligen behövdes.

När jag hade gjort listan visade jag den för Åttaåringen och hon tyckte att det såg bra ut. Hon funderade ett tag och kom sedan med den i handen.
- Mamma, kan du göra rutor också?
- Rutor?
- Brevid varje rad, så att jag kan sätta ett kryss när jag har lagt ned saken.
- Eh, nej, det orkar jag inte nu, men du kan ju göra bockar.
- Bockar?
- Ja, du vet, de som ser ut som V, som man sätter när man är klar med något.
- Jaha! Ja, men då vill jag ha rutor att sätta bockarna i...