Sorg mitt i glädjen

Jag träffar Musikmannen och hans dotter. Imorgon åker de till Musikmannens hemland i nästan en månad.

Vi går på restaurang och jag chockar mig själv med att tänka förbjudna tankar om hur skönt det är att slippa tänka på Åttaåringens allergi, bara slappna av och äta vad jag vill. Musikmannens dotter kramar mig hela kvällen. Jag är så snäll, jag luktar så gott, jag och hennes mamma skulle bli så bra vänner. Tydligen. Vi skrattar gott.

Så besöker vi Katarina kyrkogård och jag stannar vid de ofantligt sorgliga gravarna där dödsdatum är 26/12-04.

Just nu kan jag inte ens föreställa mig hur det ska bli att inte träffa Musikmannen på över en månad. Saknad av den fysiska beröringen kommer att förtära mig.