Genetisk rädsla

När Merit Wager skriver om svenskarnas rädsla, så får det mig att fundera. För det är ju verkligen så gemene man är. Varför är vi så? Sitter det så djupt rotat att vi ska förhålla oss neutrala, inte delta i något krig, stå passiva vid sidan om, helst aldrig riktigt ta ställning? Stå till höger i rulltrappan, stå inte ut i mängden, mucka inte så störs inte ordningen.

Ska jag säga, som inte ens står för de här texterna med namnet jag är döpt till. Däri ligger dock också friheten att yttra mig utan att vara rädd. Kanske är det i grund och botten det vi är rädda för: att förlora vår frihet, att känna oss kuvade. Vem är det då vi inte litar på; samhället, rättssystemet, våra medmänniskor?

Jag har upplevt situationer där någon faktiskt vågar ta ställning, en medmänniska för en medmänniska. Då har vi varit många som efteråt hyllat den som vågade, uppmuntrat den som stod upp för vad vi alla egentligen också ansåg, och önskade att vi hade haft mod att yttra. Uppmuntran dämpar förhoppningsvis rädsla, så kanske om vi alla uppmuntrar varandra mer, så kommer vi att bli mindre rädda.