Igår visade SVT2 "Med adresslapp om halsen" om de finska krigsbarnen som kom till Sverige och mina ögon tåras hela tiden under programmet. Jag tänker på min mormor och hennes syster, som också flydde krig i Finland. Jag minns så väl hur min mormors syster, gammelmoster, berättade hur hon upplevt det (och det finns historier i programmet som är identiska). Hur grannen kom och bad dem ta med hennes spädbarn, hur de flydde i kylan, vandrade länge genom skogen, gömde sig, försökte hålla småbarnen vid liv, hur kossan de hade i släptåg efter ett tag slutade att ge mjölk.
Jag ångrar ofta att jag aldrig tog mig tid att höra hela deras livshistorier. Gammelmoster var den som mest levde kvar i minnen; hon skaffade inga barn, ingen egen familj. Jag var som hennes egen. Mormor gick vidare, ständigt kämpandes.
En dag när min mormors syster inte hade så långt kvar (fast vi inte visste det då och hon ännu levde på egen hand i sin lägenhet) så berättade hon för mig att hon vaknat mitt i natten av att jag ropade på henne. Hon hade ropat tillbaka, men visste inte var jag fanns. Hon hade gått ut i hallen och trott att jag ropade in i hennes brevinkast, så hon öppnade dörren och tittade ut i porten, men där var alldeles tyst. Det var våra andar som möttes i natten, i sömnen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar