Det är verkligen så det känns när mannen pratar och när vi umgås. Han har t o m själv något förbluffat uttryckt att vi verkar kunna vara tvillingsjälar.
Rädda jag tänker då: det är ju sånt man säger och tänker när något är nytt och spännande. Hur roligt är det egentligen att vara alltför lika varandra? Sånt håller ju aldrig.
Håller är kanske dock just vad det gör. Jag har aldrig gått så långsamt fram med någon i mitt liv och vi verkar båda vara nöjda med det. Sex har aldrig ens berörts i ett samtal och det känns så befriande. Även om det bygger upp en makalös längtan.
En stabil och lugn, men ändå tokrolig kille i sina bästa år. Kan det bli bättre? I think not.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar