När sjuåringens pappa ringde och bestämde tiderna för helgen för en vecka sedan så sa han att han skulle lämna sjuåringen på måndagen, men han visste inte exakt när; någon gång mellan 16.00 och 19.00 skulle de kunna komma iväg. Eftersom det tar ungefär två timmar för dem att åka hit, så räknade jag ut att det skulle bli senast 21 som sjuåringen kom hem. Lite i senaste laget, tyckte jag, men yttrade det inte högt. Istället sa jag:
- Det är ju ett rätt stort tidsspann...
- Ja, men jag kan ringa dig två timmar innan, så att ifall du inte är hemma så hinner du åka hem.
- Ja, det låter bra.
- Bra, då gör vi så.
Fast i mitt huvud tänkte jag: det kommer aldrig att ske, han kommer aldrig att göra så. Så när nu måndagen kom så tänkte jag först att jag på pin kiv skulle åka in till stan och vara där ett tag, så att jag inte var hemma när de kom och när pappan sedan ringde skulle jag förvånat säga "jaha, men du skulle ju ringa två timmar innan"... Fast jag gjorde inte så. För jag är ingen tjurig unge som inte kan tänka ut konsekvensen av mitt handlande. Istället höll jag mig hemma hela tiden från klockan 16.
17.20 ringde pappan och sa att de skulle vara här om 15 minuter. Tänk att jag känner honom så väl. Det är skrattretande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar