Fysik på tunnelbanenivå

På t-banan in mot stan idag. Sjuåringen andas på fönstret, gör imma och drar med fingret på glaset. Häpen säger hon till mig:
- Mamma, titta, titta här när jag gör imma.
Förvånat tittar jag på henne. Imma på fönstret har hon ju gjort i flera år, vad kan det vara som är en ny upptäckt?

Hon gör det hela igen. Hon andas på fönstret, det blir en fläck med imma, sedan drar hon fingret genom fläcken. Strecket är lite på kanten, så på ena sidan av strecket är en större fläck och på andra sidan om strecket är fläcken mindre. Den mindre fläcken är borta nästan omgående, medan den större fläcken tar en aning längre tid på sig.
- Titta, titta, den försvinner!
- Ja...men...det har den ju alltid gjort förut också, hur menar du...?
- Ja, men titta!
Hon gör det hela igen. Det är den lilla fläcken hon syftar på.
- Den försvinner ju direkt! Hur kan det vara så?! Är det något magiskt med mitt finger eller vad är det som händer?
Ja, hur ska nu detta förklaras?
- Ja...vad tror du?
- Men, neeej, mamma, säg bara!
- Nej, men vad tror du...?
- Jag tror ingenting!!
- Jooo, jag vet att du kan tänka själv, så jag vill att du ska tänka och säga vad du tror.
- Amen daaa...
- Vad är det som händer med fläcken?
- Den försvinner.
- Ja, men hur?
- Den bara försvinner.
- Nej, den försvinner ju på ett speciellt sätt. Den åker ju inte iväg i små strålar utåt, ungefär som solen, den dras ju in mot mitten, eller hur. Så här (jag visar med en krympande rörelse).
- Ja, så den liksom sugs ihop, som att det är varmast längst in.
- Ja, precis. Hur kan det komma sig då?
Sjuåringen lägger handen på fönstret.
- Det är nog för att glaset är kallt och min andedräkt är varm, det är varmt här inne, så det gör att det liksom drar ihop sig.

Bättre än så kan det inte bli.

Nästa: Gullmarsplan.