Pardon my studder

När jag kliver in på filmbutiken vid Gullmarsplan för första gången i mitt liv så möts jag av en smal, vacker man. Han hälsar glatt och jag hälsar tillbaka. Jag väljer film och går till kassan. Jag vet att jag nog måste visa ID-kort, då jag aldrig varit här förr. Jag visste dock inte att uthyrningsproceduren skulle bli riktigt så frustrerande. Den vackre mannen stammar nämligen och mitt hjärta svämmar över av ett behov att hjälpa till, men jag kan bara stå och se på. Jag hör mig själv tänka stödord som: "slappna av", "ta ett djupt andetag", "sjung ut orden om du vill", men jag står tyst och koncentrerar mig på att hålla mig från att fylla i orden som mannen försöker få fram. Han gör det inte direkt enkelt för sig själv heller, jag ska minsann få en riktigt bra service. Han är egentligen pratglad, inser jag, men verkligen serviceminded på ett bra sätt, inte framfusig.

- Jag skulle vilja hyra den här filmen.
- Du kkkkk an kkkkk nappa in ditt pppp ersonnummer.
- Jaha, okej.
- Är ddddet ffförsta ggggången du hyr här?
- Ja.
- Dddu är inte mmmmedlem?
- Nej. Vad kostar det att hyra en film?
- 39 kkkk ronor.
- Jaha (det var billigt, tycker jag).
- Om ddddu inte är mmmmedlem.
- Jaha, men vad kostar det om man är medlem då?
- 30 kkkk ronor.
- Nej, men jag vill inte bli medlem, bara hyra nu.
- Ddddå bbbb ehöver jag dddd in adress också.
- Ja, just det, det är NNNMMgatan.
- Vvvv a?
- N N N M M (bokstaverat) gatan.
- NN vvv aadddå?
- Alltså N, sen NN, sen MM, gatan.
- Jjjaahaa. Vvvv ilken konstig adress.
- Jo, det är många som sagt det.
- Dddd itt mmmmobilnummmmer också.
- Jaha, just det...

Innan vi var klara med varandra så hade en hel evighet passerat, fast det tog nog inte längre tid än vad det hade gjort med vilken annan personal som helst.