För någon vecka sedan läste jag i en tidning om hur far-/morföräldrar sätter sig i skuld för att försöka uppfylla barnbarnens önskningar och köpa dem dyra presenter. Vilket låter helt sanslöst galet för mig.
Sjuåringen önskar sig ett datoriserat spel av någon form, ett specifikt spel som hon har sett på reklam på TV. För mig ser spelet ut som de Donkey Kong-spel jag hade som barn. Har inte en susning vad de kan kosta. Morfar var dock beredd att pröjsa en hel del, så igår gick vi till Game shop i Gallerian. Visst, de hade spelet och det kostade ca 300-500 kronor. Spelet var ju däremot bara en liten plastbit. Det skulle föras in i något som ser ut som en Gameboy; Nintendo DS eller något åt det hållet, vilket kostade 1700:-. Jag skulle aldrig ens tillåta någon att köpa en julklapp till min sjuåring för så mycket pengar. "Ja, den där TV-reklamen är förrädisk", sa försäljaren. Inne på BR i Gallerian fanns också spelet, för några hundralappar mindre.
Det finns dock inte en suck att sjuåringen ser det där spelet under granen. Någonsin.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Blöö, detta eviga gissel med julklappar. Mina får inte alls så mkt som tidigare. Är man skild så är man. Kram
Skicka en kommentar