Vid middagen hos min mamma ikväll var sexåringen som en treåring och kunde knappt sitta still. Jag skulle lämna henne där och hon ska sova där i två nätter. Det är den längsta tiden vi har varit ifrån varandra på ungefär fyra år. Sexåringen ser fram emot det och bägaren hade liksom runnit över, hon kunde inte riktigt uppföra sig ordentligt.
Min mamma frågar hur det går i skolan och då kommer det; sexåringen ser på mig och säger med anklagande röst att jag aldrig gör något med henne hemma, jag bara skriver på datorn till skolan - och lagar mat. Det gör ont i hjärtat att hon tycker det, samtidigt som jag vet att vi gör oerhört mycket saker tillsammans.
När jag åker därifrån tänker jag på mina kommande ansvarsfria dygn. Nåja, jag ska ju gå i skolan, men ändå; inga krav att göra något förutom för mig själv. Plötsligt slår det mig att jag även slipper hela morgonrutinen, kan sova längre, slippa bråka om att borsta håret och kan gå raka vägen till t-banan. Tänk vad lite som kan göra mig glad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar