Blir du kränkt, lille vän?

Härom dagen diskuterade vi inom klassen på Lärarhögskolan om vi skulle klaga på hur kursen var upplagd och att kurslärarna inte agerar mot oss studenter så som de lär ut att vi ska agera mot våra (kommande) studenter. En diskussion som återuppstår varje ny kurs, känns det som. Vi kom in på diverse klagomål och hur man kan uppfatta saker olika. En kurskamrat undrade då (med ett förlöjligande tonfall) ifall vi inte skulle börja klaga på allt möjligt - kände vi oss kan hända en aning kränkta? - som det skrevs om att någon student gjort. Jag har inte följt med i det som skrivits och diskussionen om hur några elever (genom "föreningen gaystudenterna") på Lärarhögskolan anklagat en lärare för något som kränkt dem. Nu har jag dock läst på här och här.

Allt är relativt, tänker jag - och visst agerande ter sig orimligt.

Vi studenter på Lärarhögskolan blir ofta informerade om våra rättigheter, så pass att det börjar kännas en aning tjatigt. Jag fattar inte riktigt vitsen, men kanske det finns en hel skock med studenter som går omkring och mår så dåligt, känner sig kränkta och vill anmäla någon eller något, så att det kontinuerligt behövs information om var de ska vända sig. Jag känner dock ingen i den skocken.

När jag studerade på Södertörns högskola för några år sedan så gick det runt representanter för gayföreningen och ville att vi skulle skriva på en lista. I matsalen, under lunchtid. De flesta skrev på, några avböjde. När jag istället frågade vad listan var ämnad för verkade tjejen med listan bli en aning ställd. Som om det var självklart att vi alla visste att gaystudenter är en förtryckt grupp och oavsett deras mål, så skulle vi stå bakom dem.

Låt mig klargöra att jag skulle ställa mig bakom i princip vem som helst - om det gällde förtryck och att inte få komma till tals.

Listan var dock till för att påverka lärarna på högskolan att inte tala på ett sätt som gjorde att de antogs utesluta homosexuella ur samhället. Jag frågade hur det praktiskt skulle gå till i ett klassrum. Exemplet namninsamlaren gav mig var att när en lärare talar om något och nämner ett exempel som t ex: "mannen kanske skulle hämta sin fru med bilen", så ska läraren istället säga "mannen kanske skulle hämta sin fru eller sin man med bilen". I mina öron lät det mycket enklare att säga "sin partner" i så fall, men, nej, det skulle poängteras att det var olika kön som åsyftades.

En väninna som är lärare pratade med sina högstadieelever om när de kände sig kränkta och en tjej tog som exempel att det var när hon hade låst in sina nycklar i sitt skåp och bad vaktmästaren komma och bryta upp låset, men han hade inte tid att komma omgående. Det gjorde henne upprörd.

När jag under min praktiktid föser in en busig sjuårig unge i klassrummet och vi skrattar tillsammans, så slänger han sig på golvet då jag lägger min hand på hans axel. Han skriker "jag ska anmäla dig", men reser sig sedan och skrattar. Fullt medveten om att makten ligger i hans händer. Jag uppfattar det dock som att de flesta ungar är uppfostrade med vett i kroppen och fattar att det krävs ett givande och tagande, en gemensam respekt, för att skapa något bestående.