Alla gillar Ala

Lille Ala i "klass 9A" är sååå söt. Han ser ut som en miniatyr av Andy Garcia; minspelet är härligt och han är störtskön när han byter från att tala "bruten" svenska till att tala med skånsk dialekt, när han ska härma hur lärarna låter. Ungefär som jag och mina vänner gör, fast i omvänd ordning, när vi vill imitera någon som inte har svenska som modersmål. "Problemklassen" Ala går i är tydligen inte alls ett särskilt stort problem, utan det är deras skola som helhet som ses som en av Sveriges sämsta. Vilket må så vara, men det är lite pinsamt att se elevernas bristande kunskap ibland. Samtidigt som jag tänker, "varför ska de kunna det där, det använder man sig ju aldrig av i livet sedan" om något som de ska kunna. Det som är riktigt jobbigt att se är dock elevernas egen syn på livet, sig själva och sin framtid. Jag vill så gärna hjälpa, på vilket sätt som helst; bistå, bana väg, skapa hopp - utan att se dem som offer.