Kalas

När jag sitter och diskuterar barnens förmågor och beteenden med sexåringens kompisars mammor så frågar den ena mamman mig om jag var lika framåt när jag var liten, som min sexåring är, när sexåringen dansar helt solo på dansgolvet. Jo, det var jag nog, men jag ser det inte direkt som något positivt, utan mer som att vi inte är tillräckligt smarta för att kunna samspela med omvärlden på ett passande sätt. Fast det kanske rätt ofta är fördelaktigt. Det finns säkert annat som är mer onormalt.

Min väninna i skolan frågar vad jag ska hitta på i helgen och jag ger mitt standardsvar: kalas på lördag och dans på söndag. Egentligen är det ju vad dottern ska göra, men det blir ju automatiskt även mina "aktiviteter".

När jag ska lämna sexåringen på kalaset så vill hon inte att jag går. När jag väl kan gå så inser jag att hon inte alls är lika van vid att vara hemma hos andra barn, som andra barn är vana vid att vara hemma hos oss. "Precis som hos dig, när vi var små", säger min barndomskompis som jag möter i centrum på väg hem från avlämnandet. Vad då, tänker jag, men funderar och inser att det var ju så när jag var liten, alla sprang ut och in i vår lägenhet, och det är väl något jag tagit med mig.