Barn är barn

Vi sitter i gruppen på högskolan och diskuterar barn/elever i grundskolan. Vi pratar om barn med diagnoser som ADHD och vi får läsa om olika fall och föreslå hur vi skulle bemöta de dilemman som uppstår. Jag läser och läser och visst förstår jag att där finns en problematik och jag ser att "den förlorade generationen" (10-18-åringar) mår väldigt dåligt och jag funderar över var det egentligen har gått snett. Allmänt verkar skolan eftersträva så normala barn som möjligt så tidigt som möjligt och jag kan inte riktigt förstå varför inte de enskilda barnen får möjlighet att utvecklas i sin egen takt och främst inom de områden där de är naturligt välutvecklade; är ungen bra på att räkna, använd det, är ungen bra på att rita, använd det.

Vi gräver djupare och djupare för att tolka den text vi har framför oss, utan att se till det verkliga barnet, hur ser det ut runt omkring, vad påverkar det här barnet? När mina kurskamrater försöker sätta en diagnos på en sjuåring i en text fascineras jag av att jag inte ser något fel på det beskrivna barnet. Jag ber dem beakta barnet och då förvånas de själva över att de skapat sig en förutfattad bild av barnet baserat på i vilken kontext de läser om barnet: specialpedagogik. Lärarna säger att det är detta barn som senare kommer att behöva specialpedagogik. Vem säger det? Går man omkring med så förutfattade meningar om just det här barnet, så visst, då lär det bli så. Väljer man att försöka se barnet på ett annat sätt och forma om miljön och undervisningen istället, så kommer nog barnet att komma långt genom sina egna förutsättningar.

Ibland tycker jag att vi överanalyserar. Men vad vet jag. Jag är ingen forskare.