Det är fem veckor sedan sexåringen ringde sin pappa för att höra om han skulle komma och hälsa på henne, men han sa att han inte kunde komma. En vecka tidigare hade han varit här i några timmar, innan dess var det var det 3 år och 9 månader sedan de sågs. Inte ett samtal, inte ett kort, på dessa fem veckor (eller på de 3,9 åren).
Sexåringen skickade ett hjärtekort till honom i förra veckan, en teckning där det bara stod "jag älskar dig pappa". Hur kan man låta bli att höra av sig när man får ett sånt? Förutsatt att han inte är neddrogad eller dylikt, så är han ju själv småbarnspappa och borde ha liiite sunt förnuft.
Fast det borde väl jag också, kanske. Sexåringen vill bjuda honom på sitt "vuxenkalas" (närmaste släkten), men det vill inte jag. Vi pratar om anledningen, som alltid; t ex att det inte skulle bli så trevlig stämning mellan honom och övriga vuxna, men jag fattar att det är svårt att förstå, när jag annars är rätt gemytlig av mig. Det är en svår knut att lösa, för oss alla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar