Kärleksbarn

Jag läste nyligen ut Hillevi Wahls bok "Kärleksbarnet". Äntligen, jag har tänkt läsa den ett tag. Den var gripande och bra. Rätt lik Alakoskis "Svinalängorna", även om den väl utspelas aningen tidigare.

Det jag slås av i dessa böcker, i vetskapen av flera kompisars uppväxt och till viss del min egen, är att det hela (alkoholismen, omgivningens blindhet, ignorerandet av barnens trygghet) ter sig så legitimt, nästan självklart och naturligt. Det var så det var, det var det enda sättet många visste. Det är ju tur att det kom mycket forskning kring barn och flera lagar som ska skydda barnen, men jag tror inte att dessa än idag är gällande i hem där det bor andra "kärleksbarn". Bara för att man som barn anses "van" vid att vuxna dricker, betyder det ju knappast att man mår bra av den medvetenheten.

Som lärare skulle jag vilja forma en nära, men professionell, relation till hemmet för att skapa en stabil grund för barnen och jag tror, i mitt naiva sinne, att föräldrarna ska stå med öppna dörrar, villiga att göra detsamma, men det är ju inte så troligt att alla gör. Som en föreläsare på högskolan sa: sikta in er på den tid ni har barnen hos er i klassrummet, i skolan, det är under den tiden du kan påverka barnet, forma det och hjälpa det att bygga en framtid för sig. All tid runt omkring kan du inte påverka hur barnet mår, så försök att inte påverkas av det som sker då.

Hur är det möjligt att låta bli? Tänker jag. Är det när man bryr sig som man blir utbränd?