Tystnaden är underskattad

Igår var jag på en föreläsning som tolkades. Föreläsaren var döv och vi hörande var beroende av tolkarna för att uppfatta vad föreläsaren ville förmedla. Det var både givande och frustrerande. Jag kan inte teckenspråk (men har alltid önskat att jag kunde det). Det tecken som fastnade mest igår var när föreläsaren betraktade tolken, för att uppfatta en av frågorna från publiken, och föreläsaren hela tiden gjorde ett tecken som såg ut som en ätande Pacman eller - som jag och min kompis tolkade det - "blablabla". Tillslut insåg jag att det nog betydde "jag fattar, jag har tagit till mig det du vill säga mig, det räcker" eller något åt det hållet.

Föreläsaren nämnde flera artiklar från SvD, bland annat denna, där en kille säger att han tycker att det är fantastiskt att vara döv. Ibland kan jag tänka att det måste vara rätt skönt att slippa alla intryck från omvärlden. Jag tänker särskilt på det när jag sätter mig i den tysta läsesalen på LHS. Där kan man nästan höra en knappnål falla. Där sätter jag mig för att läsa kurslitteratur, för att jag har svårt för att stänga av omvärlden när jag ska läsa. Jag kan knappt tugga tuggummi eller är något då, för i den kompakta tystande stör även det ljudet mina tankar. Och just där, i den sköna ljumma tystnaden väcks mina inre tankar till liv och jag får fantastiska tillfällen till att reflektera över livet. Så det brukar bara bli 50% litteratur.