Jag kliver på tunnelbanan med sexåringen. Mitt emot oss sitter en man med svart spretigt hår och flaskbottenglasögon. Han öppnar medvetet sin jacka och trycker in blixtlåssidorna under armarna, så att det som är under ska synas tydligt. Under skymtar en väst som är täckt med fjärilsbroscher. Kanske 25 stycken. Det sitter broscher ända upp på axlarna, de rör inte vid varandra, men de sitter tätt. Jag uppfattar hans ryckningar och lite underliga beteende som att han nog är en aning speciell. Jag ser att sexåringen stirrar. Bara hon inte säger något dumt. Mannen ser spänt på oss, han söker efter vår reaktion. Han vill ha en reaktion, men han vill inte ha en negativ sådan, det ser jag utan att vi utbyter ord. Sexåringen vänder sig mot mig, pekar på honom lite försynt och viskar tyst till mig "Vilka fina fjärilar". Mannen stelnar till, han vill inte ha kritik, han vill sola sig i sin glans, men väntar på det hårda slaget, bekräftelsen på att han är det de flesta ser honom som: en udda karaktär som inte passar in. Jag inser att jag måste säga sexåringens kommentar högt. "Ja, visst är det fina fjärilar?", säger jag och sexåringen nickar. Mannen andas ut och ler och säger lågt "jaha, vad bra".
Sedan åker vi vidare i tysthet, men jag tror att vi bättrade på mannens självkänsla - och mani.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar