Ibland kan jag tänka att jag är rätt glad att jag inte har en partner som lägger sig i hur jag formar min unge - och att ungen inte har en tredje part som hon kan spela ut mig mot. Sedan kan jag ibland sakna ha en partner att bara pussa på, men tror inte att jag skulle vilja göra det tillräckligt ofta för att det skulle rättfärdiga en partner på heltid. Frågan är om något av detta är bra tankar, det är svårt att veta.
När en kompis var här och hälsade på för ett tag sedan så förvånades hon över hur mycket min (då) femåriga dotter kunde. När hade jag haft tid att lära henne allt, när jag är ensamstående och allt? "Tja", sa jag, "jag vet inte, men jag har väl prioriterat" (läs: jag har inte haft några andra intressen). "Nej", sa kompisen (som hade barn och man hemma), "det är för att du inte har någon kille att ta hänsyn till". Aha, så det är hennes tredje barn, alltså. Jag antar att jag ska vara glad att jag får vara tacksam eller nåt sånt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar