Åtta verser eller så

I "Kärleksbarnet" skriver också Hillevi Wahl om visan "I en sal på lasarettet" och det slungar mig tillbaka till lilla jag, runt 8 år gammal, i minnet. Jag var bortrest, någonstans i Sverige, och jag satt i en gunga intill en okänd flicka. När hon gungade så sjöng hon den visan och jag minns att jag lyssnade som hypnotiserad, den var så sorglig. Gräset omkring den lilla gungställningen var blött av regn och det var alldeles tyst i övrigt. Bara vi ungar ute, så föräldrarna fick det lugnt. Pojkarna var längre bort och spelade fotboll. Jag började också att sjunga visan och lärde mig den snabbt, memorerade den ("alla elva verserna satt som berget direkt och du slutade aldrig sjunga den", säger min pappa än idag). Strax sprang flickan iväg och jag gick en stund efter det, mot stugan vi hyrde. Då stod det en älg i vägen. Den var enorm och vi stod båda alldeles stilla och tittade på varandra. Så ropade någon något och älgen rörde sig vidare och jag gick på skakiga ben därifrån.