Potatismos

En nioårig elev klagar på att han är trött. Två dagar klagar han på att han sovit så lite. Ena natten sov han kanske en timme, nästa natt sov han kanske tre timmar. Han tränade styrketräning med sin pappa till sent på kvällen. De var på pappans jobb. Sedan satt eleven uppe båda nätterna och spelade dataspel större delen av natten.
- Du får äta ordentligt idag så bli du nog lite piggare.
- Nä, jag ska inte äta idag, det är så äcklig mat i skolan.
- Hur vet du det? Vet du vad det är för mat idag?
- Nä, men det är nästan alltid äcklig mat.
- Det tycker inte jag. Du får väl smaka i alla fall och se vad du tycker.
- Nä, jag behöver inte smaka.
- Hur ska du annars kunna veta vad det smakar?
- Jag vet att jag inte tycker om det, och du kan inte tvinga mig att smaka, eller äta, det har min pappa sagt.
- Jaså. Smakar du inte alltid på maten hemma då?
- Nej, men ibland lurar pappa och mamma mig.
- Hur menar du då?
- När de vill att jag ska äta fastän det är äckligt så säger de att jag ska få pannkakor med sylt efter maten, men sedan får jag inte det.
- Jaha ja.
- Pappa säger att jag inte måste äta den äckliga skolmaten. Så jag har med mig annat att äta.
- Jaså, vad har du då med dig?
- Riskakor.
- Jaha, men du kommer ju att vara jättehungrig på eftermiddagen.
- Nähää.
På eftermiddagen sitter eleven och hänger med huvudet och vill inte alls arbeta. Han är hungrig.

Jag funderar över hur elevens pappa tycker och tänker om skolan, och vad han tycker att skolan är värd. Elevens pappa är svensk. Dessutom arbetar han som polis.

Kanske är han en av dessa män.