Inget vanligt substitut

Visst, jag vet att det finns en oskriven lag som säger att när man har vikarie i grundskolan så kan man blajja, och ofta får man leka lekar. Uppgifterna man ska göra när man har vikarie är i alla fall inte särskilt viktiga och ofta är det vikarien själv som har hittat på dem, inte den ordinarie läraren.

Nu blev ju min period som vikarie en annan sort än bara den roliga vikarien som hoppar in. Eftersom läraren var borta i en månad så kunde jag inte gärna ha ad hoc-undervisning under hela den tiden. Så vi fortsatte med den ordinarie agendan. Vilket eleverna hade oerhört svårt att acceptera. Emellanåt var det katastrof, emellanåt var det riktigt bra. Oftast ville jag inte ens gå hem, det kändes som att mitt arbete inte var "gjort". Ibland ville jag bara gå hem så fort som möjligt, och gråta.

När jag praktiserade under lärarutbidlningen så frågade jag eleverna hur en bra lärare ska vara. Alla svarade "snäll", ofta med tillägget "rättvis". Det har blivit något av mina ledord. Även om jag vet att det oftast inte fungerar att bara vara "snäll". Jag tror också på det tips många lärare har givit: "var inte så glad, då slappnar eleverna av och tror att du inte menar allvar". När jag läste en artikel om en lärare som sa att man inte skulle ge ett leende förrän efter ett antal veckor, så tänkte jag att det stämmer nog (tyvärr). Först ingjuta någon form av "fruktan", sedan visa att man är human. Fast det funkar ju bara om man umgås med eleverna under en längre period, som en termin eller flera år.

Så, vad har jag lärt mig av den här perioden? Väldigt mycket. Bland annat så har jag lärt mig att jag säkerligen kommer att bränna ut mig ganska snabbt, om jag arbetar som klasslärare.
Jag har lärt mig att jag nog vill arbeta med äldre barn, som 11-12-åringar - men då behöver jag mer kunskap om hur man lär ut matte och svenska på den nivån. Alternativt vill jag kanske arbeta med mycket små barn.
Jag har lärt mig att skriva mycket bättre på en whiteboard.
Jag har lärt mig att när jag arbetar med andras barn så uppskattar jag mitt eget mycket mer, då jag ser hur duktig min dotter är och hur bra hon uppför sig i jämförelse med många andra barn (samtidigt vet jag att jag inte ser min dotters uppförande i skolan, och att hon säkert också kan visa ett dåligt uppförande emellanåt).
Framför allt har jag lärt mig att jag i första hand väljer att utesluta, istället för att fokusera på att uppmuntra. Efter några dagar försökte jag att ignorera det dåliga beteendet som vissa elever uppvisade, och istället lyfta de elever som gjorde något bra, men jag kunde inte hålla det särskilt länge. Jag måste öva mer på det.

Dessutom har jag lärt mig att stämma av med den ordinarie läraren i ett tidigt skede. När jag på eget bevåg kontaktade läraren sista dagen av mitt vikariat så fick jag veta att hon inte alls jobbar på det sätt som hon instruerat mig, utan att det var en nödlösning att använda de där "hemska böckerna med fylleriuppgifter". Stackars barn, inte så konstigt att de har kämpat emot mina instruktioner.