På bussen hem lyssnar jag till två tjejer (14-15 år) som sitter intill mig. De ser självsäkra ut och är rätt så uppsminkade. De var på väg in till stan, men har ändrat sig och är nu på väg hem till den ena tjejen, som bor i närheten av mig. Hon berättar för kompisen att det finns pannkakor hemma. De börjar fantisera om grädde och sylt. Tjejen ringer till sin mamma. Tjejens ton är myndig, en aning krävande. Det får mig att fundera över vem som är mest vuxen; hon eller hennes mamma.
- Ja, hej, det är jag. Vi åker inte in till stan, vi är på väg hem nu. De där pannkakorna, får vi ta dem? A, bra. När kommer du hem da? Ah, okej, men du kan väl ringa sen och säga? Okej, puss!
Sedan vänder hon sig till den andra tjejen och säger:
- Fan, jag är rätt tajt med min mamma asså.
- A, verkligen! Shit, jag skulle aldrig säga puss till min morsa!
- Nä, men jag har insett att ju vänligare jag är, desto vänligare blir morsan och farsan. Då får jag mer saker också, och det är lättare att leva med dem.
- A, jag har försökt det, att vara vänlig mot dem, men det funkar aldrig, de är bara puckade hela tiden...
- Fan, jag har bara 19 kronor kvar och det ska jag klara mig på hela månaden. Asså, hur mycket får du i månadspeng?
- 500, men då måste jag köpa allt, du får väl vissa saker...?
- 500?! Jag har precis fått höjt från 200 till 300! Ja, fast då får ju jag saker ibland när vi går i butiker.
Sedan fortsätter de att jämföra kläder och inköp. Skor och byxor verkar båda deras föräldrar köpa till dem när de behöver det, utöver månadspengen, men där upphör likheterna och vi kliver av bussen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar