Så danas barnen

Snart är sexåringen sju och vi pratar om hennes kalas. Vid något tillfälle säger hon: "...men då får jag ju ta först, det är ju jag som är födelsedagsbarnet". Det gör nästan ont i hjärtat på mig. Det är ju självklart att hon ska stå i centrum.

Det var nog två år sedan som uttrycket "gästerna först" för första gången yttrades vid vårt bord. Det var en tjejkompis till sexåringen som skulle äta med oss. Hennes föräldrar är invandrade från Iran och hon hade minsann lärt sig att hemma hos dem så väntade man alltid och lät gästerna ta först. Min dotter ställde sig lite frågande till det hela, då det inte är något som jag hade pratat om, men självklart började vi följa den regeln. Sedan återkom detta vid flera tillfällen; när vi skulle äta med tjejkompisen som har en förälder från Kenya, med tjejkompisen som har en förälder från Argentina och med killkompisen som har en förälder från Serbien. Alla dessa fyra barn sa, utan yttre påverkan; "gästerna först" och började sleva för sig maten hos oss. När sedan de tillfällen kom då tjejkompisen och killkompisen som båda har två helsvenska föräldrar skulle äta hos oss så yttrades inte dessa ord, utan alla väntade snällt in varandra och ingen ansåg sig ha företräde till maten, precis så som jag också till viss del lever och lär.

Det var helt fascinerande att se, det var verkligen en uppenbar kulturskillnad. Visst är gästerna viktiga och uppskattade, men de fyra barnen med invandrade föräldrar drar det till sin spets (har jag tyckt, men inser att det är så de blir tillsagda hemma att göra för gästerna där - så varför ska inte samma sak gälla när de är borta) och anser att de även ska ha det bästa i alla andra situationer; de ska få leka med sexåringens finaste leksaker, börja köra först med bilbanan, sitta på bästa stolen vid datorn, låna den finaste utklädningsklänningen och använda de finaste pennorna först. Så är inte alls de svenska barnen, utan de fogar sig, jämkar och samarbetar. Kanske det speglar den svenska mentaliteten på ett sätt.

Jag kan tycka att "gäster" är en sak och "nära vänner" en annan sak. Nära vänner träffar man flera gånger i veckan och då är man mer gemytlig och enkel i samspel med dem, "gäster" är man mer formell med, men det kanske inte borde vara så. Vi ska visa vår uppskattning och särskilja dem som inte är en del av vår familj; de ska bemötas och behandlas bättre än vår familj. Jag tror ju på "det du gör mot andra, gör andra mot dig", så varför inte...